Oskar i sitt rätta element

Oskar i sitt rätta element

Intervju med Oskar Kihlborg, vår expeditionsledare på Kilimanjaro 2017

Oskar Kihlborg har under 25 års tid arbetat som äventyrare, föreläsare och fotograf och med det senaste projektet Äventyrsakademin, även som social entreprenör. Oskar blev tillsammans med Mikael Reuterswärd de första svenskarna att nå toppen av världens högsta berg Mount Everest, 11 maj 1990.

Oskar var också förste skandinav att nå toppen av världens fjärde högsta berg, Mount Lhotse (8 516 m) och har deltagit i expeditioner till K 2, Gasherbrum 2 m.fl. Därutöver har han organiserat och medverkat i ett tjugotal expeditioner sedan 1987, inom klättring, dykning, flygning, havskappsegling m.m.

För många är han också bekant som expeditionsledare för SVT-produktionen, Mot alla odds (2013). På senare år har han gjort några sköna äventyr som att ha rott från Stockholm till Åbo, åkt Longboard från Stockholm till Göteborg samt paddlat SUP från Visby till Stockholm.

Här kan ni också se Radiohjälpens film när Oskar besöker Nepal ett år efter den stora jordbävningskatastrofen.

Radiohjälpen, Nepal ett år senare

Detta är det andra inlägget i en tänkt serie där vi vill berätta mer om våra guider och samarbetspartners. Vi är mycket stolta över dem och de utgör ju själva ryggraden i vår verksamhet. Att berätta mer om dem känns också angeläget med tanke på att de är de som kommer att ta hand om er ute på äventyren i bergen. 

Så här kommer en intervju med Oskar som vi gjorde en solig dag i mitten av maj 2016,  i hans hemtrakter i Saltsjöbaden utanför Stockholm.

 (Vill ni läsa mer om resan till Kilimanjaro klicka här: http://www.pathfindertravels.se/kilimanjaro-lemosho/)

 

Hur kommer det sig att du började klättra i berg?

Oj, det var ju när jag var 15 bast, en kompis hade läst någon bok om klättring, så då skulle vi prova det.

Och vad gjorde ni då?

Då tog vi hans lillebrorsa som var 12 bast och band en blå nylontamp runt honom så fick han klättra, för vi vågade inte…

Ha, ha, är det sant, vart var det någonstans, här i Saltsjöbaden?

Ja, på nån klippa vid slalombacken här bakom.

Och sen då?

Ja, det är som allt annat, det blir mer och mer och större och större. Men om vi går till Kilimanjaroresan, så handlar det inte om klättring utan brant vandring.

Jo, så är det, fast jag undrar liksom mer hur det kom sig att du kom att klättra höga berg. Så började du med sportklättring eller?

Njae, det var väl lite klippklättring först, men det övergick ganska snabbt till någon slags alpin klättring och jag var i väg till Galdhöpiggen och Glittertind och ned till Alperna och sen vart Huascaran i Peru och Mount McKinley och sen var det Everest.

Så det var en ganska snabb progress får man ju säga, hur gammal var du när du besteg Everest?

På Everest var jag 26, 24 på McKinley och på det berget var det en lite rolig väg upp, vi klättrade inte normalleden utan baksidan på en led som inte hade klättrats sedan 60-talet. Vi var tre snubbar, Micke, Johan och jag. Ingen kommunikationsutrustning, vi vandrade en vecka fram till foten av berget genom grizzlybjörnsmarker, sen två veckor på berget, maten tog slut tre dagar innan toppen. Hade det hänt nåt där, typ om någon brutit benet….

Ni var alltså helt utlämnade till er själva?

Hmm, ja, så var det på den tiden men jag kanske inte hade gjort så idag. Det här är rätt kul för två veckor senare kom det en annan expedition efter oss, det fick vi veta när vi kommit hem. När vi var där snöade det mycket, säkert två meter så vi fick pulsa i djupsnö uppför och det gick laviner till höger och vänster, men vi höll oss på en kam och grävde ned tälten för det blåste rätt mycket. Så tänk dig att få gräva en och halv två meter varje dag, vi gjorde det ju i alpin stil. Det tog minst en timme varje gång vi etablerade läger. Det roliga var att när vi kom hem var det en stor artikel i American Alpine Journal om den första bestigningen av leden sedan 60-talet på Pioneer Ridge på McKinley, det var ett amerikanskt gäng som hade gjort efter vi varit där.

Det stod inget om er?

Det stod inget om att de kommit till dukat bord, det var ju bara att följa spåren, det var  färdiggrävt, de hade använt våra lägerplatser, det stod inte så mycket om det...

Nu när vi är inne på det spåret, det är ju oerhört viktigt med PR för professionella äventyrare, nu vet jag inte riktigt hur du ser på dig själv, men det verkar idag vara väldigt viktigt att marknadsföra och pusha sig själva framåt. Var det likadant på den tiden eller?

Nej, så var det inte. I min värld är det där både gott och ont, en del är sämre på det, jag själv kanske inte är den bästa, medan andra är bättre. Ibland kan det bli lite för mycket PR och jippo men så är det ju inom allt, inom idrotten, inom musik och att de finns de som bra och sämre på det. Ibland går det till överdrift så att det blir mer PR än äventyr. Men det är en balansgång, vill man jobba med det på heltid, så måste man tala om att man finns.

Fast jag älskar ju att göra äventyr utan att tala om det, utan sponsorer, att man gör grejor lite low key istället, det är ju skönare, då slipper man hela den här  mediaapparaten som kan bli.

Men ska du göra ett event för t. e.x miljön, så måste du ut med det på en bra sätt och där kan jag lära mig ännu mer.

Ser du dig själv som en professionell äventyrare och hur ser livet egentligen ut för dig?

Det är väldigt blandat, jag har väldigt många olika strängar på min lyra, allt ifrån olika TV-produktioner till fotografering, sociala projekt, t. e.x. Äventyrsakademin, mycket föreläsningar, en hel del aktiviteter med företag, till rena och skära äventyr som jag hittar på själv. Antingen för min egen skulle eller inom ramen för större projekt.

Vad är det bästa med ditt liv?

Friheten att kunna göra det jag tycker är kul och viktigt. Det är nog det bästa med mitt livsval.

Finns det något negativt med att leva som du gör, fritt med massa olika uppdrag?

Nej, det tycker jag inte direkt.

Vad är din främsta drivkraft?

Det är inte en drivkraft, det är flera drivkrafter, det spåret vi var inne på nyss tror jag är viktigt, ett visst mått av ego, det har ju alla, sen får inte det ta överhanden så att det bara ett stort ego som springer runt och gör grejor, typ titta på mig och kolla hur duktig jag är! Men det är en drivkraft.

En annan drivkraft är att tjäna pengar, en tredje drivkraft är att värna om miljön och värna om närområdet, såsom Östersjön. Östersjön kommer att klara sig, naturen klarar sig alltid men kanske inte på det sättet vi vill att den ska vara. Ett av de stora problem kring Östersjön är övergödningen som är kopplad till djurhållning. Här finns mycket att förändra och förbättra och det är viktigt att man engagerar sig för att förbättra situationen, en sak man kan göra är att äta mindre kött och rösta i valen, EU –valet är viktigt, så att du har en chans att  påverka.

Ja, du är ju engagerad i miljö och rättvisefrågor. Hur funkar det rent praktiskt, ingår du i projekt, om så vilken roll har du?

Jo, jag jobbar t ex rätt mycket med Håll Sverige Rent och är involverad i olika Östersjöprojekt, ett som är aktuellt just nu som är spännande, så det är lite olika konstellationer.

Jag såg på Facebook att du hade varit och dykt inne i Riddarfjärden och plockat upp skräp, var det inom ramen för nåt projekt?

Näe, det är sånt jag gör på fritiden, har man inget att göra en söndag och det är tråkigt väder kan man lika gärna vara under vattnet och eftersom jag dök i Riddarfjärden i november så var det lika bra att fortsätta, det finns mycket skit därnere. Problemet är det grumlar upp mycket så du får ta skräpet i farten och vara snabb framåt…

Nu över till Kilimanjaroresan, du är ju expeditionsledare, vad är det som lockar med det berget, varför vill du ta med dig människor dit?

Jo, Kilimanjaro är ju mytomspunnet och det är en stor och tuff utmaning men det är görbart för de allra flesta, är man van att röra på sig ochär förberedd på att gå många timmar per dag och inte får några större problem med höjden, då kommen man upp. Samtidigt är det ett väldigt bra mål för dig som har velat göra den där ”Once in a lifetime” resan. Så det är ett coolt, seriöst berg som är görbart för många.

Så det som krävs av deltagarna är att dom är tränade och vet att de kan gå på ganska tufft flera dagar på raken?

Det är ju alltid svårt att säga då vi alla är olika, din referens för vad som är tufft är inte samma som min referens, men det är inte vansinnigt tuff terräng tycker jag. Man ska vara van att gå kanske tre timmar ena dag, fem timmar andra dan, sex timmar nästa dag osv. Klarar man det ska det inte vara några problem.

Ja, du behöver ju inte bära tungt, utan bara din dagsäck, som väger ca. 5 kilo.

Det som är roligt med en sån här resa är att man kommer väldigt nära andra människor. Visst, du kan välja att gå för dig själv och få din stund för dig själv, men man käkar tillsammans, frukost, lunch och middag. Sover i tält med en annan person, och man lär känna folk på ett bra sätt och det är rätt skönt för man har inga telefoner eller datorer. Det är många som reagerar på det och säger ”Wow! så här länge har jag inte varit utan uppkoppling på flera år!”

 Så det är inget svårt berg att bestiga?

Njae, man ska inte säga att det inte är svårt, tekniskt sätt nej, men höjden gör det seriöst. Det går det egentligen inte att förbereda sig på det innan, du kan inte träna dig att klara hög höjd,  mer än att se till att ditt allmäntillstånd är så bra som möjligt, ju bättre detta är, desto lättare har du att klara höjd. Som ett exempel, är du trött, sliten, hungrig och utarbetad blir du lättare sjösjuk, är du pigg, utvilad och mätt så klarar du dig bättre. Höjdsjuka har egentligen inget att göra med sjösjuka att göra men det är samma princip. Är man stark, frisk och utvilad så går det lättare.

Terrängen då, finns det fallrisk? Kan man få problem om man har svindel?

Det finns ett ställe som är lite exponerat, men jag hade en person som var uttalat väldigt höjdrädd med mig på berget, men det var inga som helst problem och många tyckte efteråt att just den passagen var roligast på hela resan.  Men egentligen finns det inga riktigt exponerade partier.

Varför ska man välja att resa med dig till Kilimanjaro, vad gör resan unik?

Ja, jag har rätt bra erfarenhet av olika situationer som kan vara till nytta på berget. Jag gillar Lemoshorutten då det inte är lika mycket folk de första dagarna. Men ju högre upp man kommer på berget, desto fler människor blir det, då alla leder går ihop mot toppen. Det är inget direkt problem men det kan vara beklämmande och se hur många som mår dåligt på berget på grund av för korta program, alltså de som kör berget på 4-5 dagar och i princip blir burna antingen upp eller ned. Det är tyvärr ganska många som inte kommer upp för de har för kort tid på sig. Då kan det också bli farligt. Och därför kör jag på åtta dagar, det brukar i regel fungera bra.

Håller med, det är lite synd att många kör på för korta program.

Det jag skulle vilja göra är att prata med regeringen och få till stånd en bestämmelse så att ingen får klättra Kilimanjaro under sju dagar om man inte har ett specialtillstånd för att göra något unikt och har rätt sorts erfarenhet. Men som vanlig turist ska du inte kunna göra det under sju dagar. Då kommer bärarna känna mera pengar, det blir mer jobb, färre blir höjdsjuka, de som kommer upp kommer att komma tillbaks och svara på frågan: Hur var Kilimanjaro?

”Det var helt fantastiskt, jag mådde så bra, det var det bästa jag gjort och något jag verkligen kan rekommendera”. Inte som det kan vara nu; ”det var det jobbigaste jag gjort i mitt liv, jag bara spydde och hade så otroligt ont i huvudet och mådde skit, men jag klarade det.”

Så det finns, som jag ser det, bara fördelar med en sån bestämmelse.

Om du ska fem goda råd till de som skulle vilja åka och bestiga Kilimanjaro, vilka skulle de vara?

1. Ta beslutet, det är en once in a life time upplevelse som många kan klara av. Riv luftslottet och kör på, prova och gör det bästa du kan.

2. Om du tagit beslutet, läs på så mycket du kan om höjdsjuka, om träning, om Afrika, om bergen, allt du kommer över. Ju mer kunskap man har om de platser man kommer till desto roligare blir det.

3. Gör träningen till en rutin. Sätt upp ett övergripande mål och bryt ned det till en rad delmål. Försök att fokusera på det som du tycker är kul. Vi är alla olika och gillar olika saker, försök och hitta träningsformer som passar dig. När du börjar närma dig avresa försök att göra några längre turer. Se till att komma ut och gå långt, fyra timmar ena dagen, sex den andra. Det är bra att försöka göra detta i rad för att förbereda dig på vad som kommer att komma.

4. Pröva hur det är att tälta. Du sätter ju inte upp tälten själv men det kan vara bra att förbereda sig och skapa rutiner, så man har ordning och reda på grejorna. Det behöver inte vara någon militärisk ordning, men ju mer koll man har på sina prylar, desto snabbar går det och desto längre kan man sitta och snacka vi frukosten och man behöver inte känna nån stress över att halka efter. Så det är bra om man är van vid tältliv. Och det kan man ju träna på runt hörnet.

5.  Se om ditt allmäntillstånd. Ta det som ett tillfälle att förändra din livsstil och livshållning vad gäller alkohol, tobak, mat, sömn och träning. Bygg upp dig underifrån och långsiktigt.  Då har man lättare och klara högre höjder. Utöver det, se till att ha bra skodon på fötterna, gå in dina kängor.

 

Dåså då är det bara att åka, tack för din tid och lycka till!

Tack, kör i vind.

 

Vill ni höra Oskar berätta mer om sitt liv kan ni lyssna på hans bidrag i "Sommar i P1". Det var 2014 års mest lyssnade program:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/404118?programid=2071 

 

Pathfinder Travels
Göteborgsvägen 3 SE-443 30 Sweden
Tel: 031-707 00 80 Fax: 031-15 34 46
Spiro Kommunikation