Borgarfjörður Eystri, en liten isländsk saga om hur en resa blir till

Ofta får vi frågan om hur vi skapar våra resor och om vi har någon övergripande strategi för urvalet. Nuförtiden, i och med att vi har ett tämligen brett utbud, kan det handla om att vi ibland ser luckor i ”produktportföljen” och att vi tänker i termer av lönsamhet, marknadsläge etcetera. Historiskt har dock de allra flesta av våra resor uppenbarat sig själva genom den lyckliga slumpen. Det är absolut fallet med vår resa till Island.

Mannen från Rovaniemi som försvann

För många år sedan, jag tror det var 2008 (vi hade nyligen flyttat till vårt första egna kontor i Lerum) fick vi besök av en finsk herre. Han hade ringt ett par dagar innan och bokat in ett möte och sa sig representera en destination på östra Island som erbjöd fina vandringsmöjligheter.

Jag var personligen intresserad av ön, en av mina bästa vänner från universitetstiden var hemmahörande där och han hade berättat fantastiska och levande historier om höglandet och visat storslagna bilder. Sedan barnsben hade jag även sett ett otal naturprogram om Island och naturligtvis läst” Plupp reser till Island”. Att ha en resa dit lockade med andra ord och jag var förväntansfull och positiv inför mötet.

Mannen som knackade på dörren var kanske inte den jag hade föreställt mig. Vi sysslar ju med friluftsorienterade resor och oftast arbetar vi med personer som i någon mening utstrålar det. Herren som klev in och satte sig i besöksstolen såg mer ut som en klassisk kringresande försäljare med lågskor, slips, skjorta och utnött kavaj. Det var en rejäl karl med rätt omfångsrik midja och jag bedömde honom vara i 60- års ålder. Utifrån mina dåtida ögon, rätt gammal. Han hade dock ett fast handslag och verkade glad och trevlig. Att döma hunden efter håren är i vår liksom andras branscher sällan en framgångsfaktor, öppet spjäll är ofta bättre, så jag lyssnade.

Enligt mannen så arbetade han som en slags konsult för östra Islands turistråd och berättade att han tidigare i sitt yrkesliv varit med och skapat julspektaklet i Rovaniemi/Finland, jultomtens fiktiva hemort. Det hade ju blivit en fantastisk succé och mannen hade varit en drivande kraft bakom det hela. Något han uppenbarligen var rätt stolt över. Mitt intresse för Rovaniemi var dock inte överdrivet, det kände han långsamt av och sent omsider började vi närma oss själva ämnet för mötet, resor till Island.

Han tog fram en karta över Island och en vandringskarta över ett område som hette Borgarfjörður Eystri. Där hade man nyligen utvecklat ett vandringsområde med uppmärkta leder och övernattningsstugor med kök och sovrum. Det lät som våra STF stugor här hemma i Sverige, enkla med funktionella.

Han hade även med sig en CD-med bilder och en liten film som vi tittade på. Landskapet var hänförande med svarta stränder, gröna kullar och vassa mångkolorerade berg som förde tankarna till Patagonien. Själva byn i Borgarfjörður Estri, Bakkagerði, verkade också väldigt genuin och där fanns ett nybyggt hotell och vandrahem. Det var ett Island som fortfarande var rätt opåverkat av turism enligt finnen och han menade att det var en chans att kunna erbjuda något helt världsunikt.

Allt verkade bra och rätt för oss och jag blev väldigt sugen på att gå vidare och skapa ett arrangemang, så när mannen berättade att de kunde bjuda på en visningsresa tackade jag omgående ja. Om vi bekostade flyget till Island, skulle den lokala organisationen stå för alla omkostnader och se till att jag fick se allt som var av värde för en framtida produktion.

Han lämnade sitt kort med kontaktuppgifter och bad mig skicka e-mail så vi kunde börja planera visningsresan mer i detalj. Han var även tvungen att förankra det med den lokala turistorganisationen, men det var enligt honom en ren formalitet. Vi avslutade mötet i gott samförstånd och han lämnade sitt visitkort och bad mig etablera kontakt via e-mail.

Glad i hågen berättade jag om mötet för mina kollegor och sa att jag sannolikt skulle resa till Island inom de närmsta månaderna. Att jag fått ett spår på en resa som verkligen kunde bli något.

Jag skickade omgående ett e-mail till den mannens adress och tackade för mötet och att jag såg fram mot att höra ifrån honom. Han hade berättat att han skulle vara på resa någon vecka till och sedan återvända till Island. Då skulle han kontakta mig. Det gick några veckor och jag hade inte fått svar på mitt e-mail så jag skickade det på nytt, och på nytt och på nytt. Jag ringde även numret som stod på visitkortet han lämnat, men fick inget svar.  Efter några månader gav jag upp och kände mig både besviken och lätt förvirrad. Varför tog han sig tid att besöka mig och sälja in området, för att sedan helt nonchalera mig? Mycket märkligt men jag slog det ur hågen, nya reseprojekt tog överhand och vi la fokus där.

Arngrimur

Ungefär ett och halvt år senare, jag tror det var på våren 2010, blir jag per telefon kontaktad av en man från Island som heter Arngrimur. Han berättar att han är i Sverige i samband med en handbollsturnering och vill träffas då han även bedriver en turistverksamhet på Island. Jag hade då glömt den finländske mannen, dock inte Island.

Vid den här tiden arbetade vi med familjeresor utifrån ett slags storytelling koncept. Vi skapade ramberättelser som barnen fick läsa innan de reste och genom denna fick de en uppgift att lösa under resan gång. Vi iscensatte sedan en story på plats genom våra guider och involverade lokala aktörer som fick spela olika roller. (På en av resorna skulle de leta rätt på en ring som tillhörde en berbisk familj i Atlasbergen men kommit i felaktiga händer, på en annan skulle de hitta Pandoras ask och för evigt förstöra den i berget Olympus eldar där jättarna eldade på Hefaistos smideskonst)

Min första tanke var att kunna bygga något kring alverna på Island, där existerar de fortfarande på riktigt, åtminstone i många människors föreställningsvärld. Jag ville med andra ord absolut träffas och vi kommer överens om en tid redan dagen efter samtalet.

Intrycket jag fick av Arngrimur när han knackade på nästföljande dag, var omedelbart gott. En positiv, kraftfull energi spred sig i rummet när han klev in. Han var ledigt klädd i sportkläder och kändes väldigt avslappnad men även lite lurig på ett skönt sätt. Vi tog en kaffe och han började berätta om sin hemort, Borgarfjörður Eystri, och verksamheten han hade dragit igång där. Någonstans började det ringa en klocka men det var först när han slog upp vandringskartan det plingade till.

-Men det här har jag sett förut, sa jag till Arngrimur.

Någon hade visat mig kartan och berättat om området och snart hade mitt minne arbetat sig tillbaka till den finske mannen. Jag berättade om mötet för Arngrimur och att jag tyckte att det var väldigt märkligt att han inte hört av sig.

-Jo, jo sa Arngrimur, och nämnde mannen vid namn (som jag tyvärr inte minns), han jobbade ett tag för oss och jag vet att han var i Sverige.

– Ok, sa jag, men vet vad som hände? Varför hörde han inte av sig?

– Njae,, en dag var han bara borta, han försvann.

– Hur menar du försvann?

– Ja han försvann, inget vet vart han tog vägen, kanske han for hem till Rovaniemi, jo så kan det gå.

Jag kände att jag inte riktigt var nöjd med svaret men sättet Arngrimur sa det på indikerade att det var slutpratat om det. Det fick bli ett mysterium. Kanske var det själva jultomten som farit vilse med renarna och till slut hittat hem.

Arngrimurs presentation av området var detaljrikt och inspirerande, han var och är en sann local hero. En människa som brinner för sin bygd och alla människor som befolkar den. Jag var ju redan sedan tidigare insåld och i slutet av mötet drog han upp sitt trumfkort. Han berättade att Borgarfjörður Eystri är hemvisten för Islands alvdrotting, Borghildur, och att hon har sin borg och boning strax bortom byn under en stor kulle, bergsrygg, Alfaborg.

Sedan fiskade han fram en CD-skiva ur skjortärmen och berättade att i den var ca 170 folksagor samlade om alvernas levnad och historia härrörande från en by som numera befolkades av 115 människor.

Jag gick tyst fram till Arngrimur, tittade honom i ögonen, sträckte fram handen, han tog den utan tvekan. Affären var i hamn, vi skulle samarbeta, det fanns inget som skulle kunna rucka på det. Det fanns en djup och vid sjö att vaska fram historier ifrån.

Vi gick dock försiktigt fram, mest på grund av mitt kontrollbehov, så vi bestämde oss att i första hand skapa en ”vanlig” vandringsresa med vuxna som målgrupp. Ja, för att testköra området innan vi skickade dit barn. Samtidigt fick jag genom Arngrimur en solid trygghetskänsla. Jag visste att det alltid skulle blir bra om vi skickade gäster till honom, hur det skulle bli rent praktiskt låg mer i ett diffust skimmer.

Island är en ö mitt i norra Atlanten, en ö som befolkas och har befolkats av få människor i ett extremt hårt och nyckfullt klimat. Att anpassa sig till naturen, det som är för handen och lita på att det ordnar sig, av egen kraft och med hjälp av få andra, är en självklarhet. Att förutsätta att det som planerats på förhand kan genomföras till punkt och pricka, är föga gångbart, det är helt enkelt en dålig överlevnadsstrategi. Go with the flow är betydligt mer gångbart, det skulle jag lära mig mer om när jag väl kom dit.

Jag och Arngrimur kom fram till samma slutsats som jag och den finländske mannen, det vore bra om jag besökte ön och fick bilda mig en uppfattning på egen hand. Vi planerade snabbt ihop en plan, tog beslut. Äntligen var jag på väg till Island.

Einar och Hrepna

Under alltför många år läste jag på Göteborgs Universitet, mitt huvudämne var historia och initialt visade jag mig vara begåvad. Spikade tentor, läste massor och kunde kläcka ur mig rimliga analyser om historiska skeenden. Efter några år på forskarutbildningen insåg jag dock min intellektuella begränsning, förmågan till djupare historiskt tänkande fanns helt enkelt inte där.

Men trots allt tog jag till mig en del kunskap under åren på universitetet och jag lärde känna några riktigt bra människor. Såsom Einar och hans fru, Hrepna. De var från Island och hade gift sig i tidig ålder under grundutbildningen och sedan flyttat till Göteborg för doktorandstudier, Einar som historiker, Hrepna som ekonomhistoriker.

Utöver att Einar var en samvetsgrann och duktig forskare på pappret, var han även en sann arvtagare till den starka muntliga isländska berätta traditionen. När han började prata ville man lyssna, förmågan till att berätta var stor, och Einar kunde mycket. Allt ifrån moderna, obskyra detaljkompomeneter tillhörande okända biltillverkare,till Sveriges mest bortglömda medeltida lobbyister. Ja, jag saknade hans röst och även Hrepnas, hennes stämma var också stark och lika innehållsrik.

Nog om det, jag längtade efter att träffa dom och i och med Arngrimur fick jag en chans. Så vi tog kontakt och bestämde att vi skulle ses innan jag for till Östra Island och Borgarfjörður Eystri.

Reykjavik och centrala Höglandet

Einar mötte mig på flygplatsen och vi for hem till hans hus i Reykjavik där jag även träffade Hrepna och deras son Sölvi Karl samt deras hund. Vi fortsatte där vi hade slutat och det var härligt att ses igen.

Dagen efter åkte vi upp till Gneysir och såg Strokkurs vattenkaskad, besökte Þingvellir, tingsplatsen och den berömda vattenfallet Gullfoss, nödvändiga turistmål som en researrangör bör känna till. Vi bunkrade även upp för en par dagars tur upp det centrala höglandet och packade in allt i Einars mäktiga, mattsvarta Dodge van, som var ombyggd till en terrängbil. En bil som aldrig Hrepna Karlsdottir skulle sätta sin fot i. Bless her!

Sedan for vi österut och snart norrut längs floden som rinner nedan Eyjafjallajökulls topp. En vulkan som då nyligen hade haft utbrott och satt stopp för resandet ett tag. Nu höll den sig lugn omhöljd av dimma och moln.

Vi följde en större väg som blev en mindre väg som till slut blev till mer av en stig. Det var dock en etablerad körväg, det är mycket noga att man håller sig till de fastställda färdvägarna på höglandet, marken är otroligt känslig, detta var Einar övertydlig med. Vi gör ett par rätt spektakulära överkorsningar av forsande vattendrag och kommer sedan fram till vårt läger mitt i ingenstans. Landskapet och himlen är vidöppen, klockan är 11 på natten med det är ljust som på dagen. Det är i mitten av juli och midnattljuset dröjer sig kvar. Vi sitter på ett par campingstolar, berättar historier, dras in i något stort. Vi är helt ensamma, det är helt tyst och det blir en helt sagolik natt. Frampå morgonkvisten går vi in i vanen och sover ett par timmar.

Efter kaffe och frukost åker vi vidare mot Landmannalaugar och korsar en stor svart lavaöken. Själva Landmannalaugar bjuder på ett hissnande vackert landskap med mäktiga ryolitberg samt heta källor. Vi är dock inte ensamma här, det är tusentals människor kring campingområdet och hyttorna. Planen var att sova här men det känns för trång och efter rundvandring och bad i heta källor far vi vidare mot en sjö en bit norrut och bestämmer oss för ännu en natt i bilen på en mindre känd campingplats. Vi somnar i rimlig tid och tidigt på morgon därpå smyger jag ned till sjön med mitt flugspö. Den är helt fylld av små rödingar som vildsint biter på allt jag presenterar, det är ingen storlek på fisken men inramningen gör allt stort, så även spänningen att drilla en liten fisk.

Jag tar upp några i skaplig storlek och tänker att det blir en bra present att komma hem med. Samma dag far vi tillbaka till Reykjavik och glad i hågen drar jag fram min påse med röding och föreslår att vi äter den till middag. Hrepna rynkar på näsan och ser närmast förnärmad ut, insjöfisk, den duger knappt till hundmat. Hon har köpt hälleflundra till middag!

Mot Borgarfjörður Estri

På morgonen därpå skjutsar Einar mig till inrikesflygplatsen i själva Reykjavik och det är dags för mig att börja jobba på riktigt, jag är ju här för att ett rekognosera på östra Island. Jag har bokat ett inrikesflyg till Egilsstaðir på förhand och skrivit ut biljetten.

Väl förberedd med utskrift och pass går jag fram till incheckningsdisken, ingen står i kö. En ung kvinna bakom disken tittar upp, frågar, vad heter du?

 Jag säger mitt namn, hon har redan koll och säger bara:

– Välkommen, sätt dig i väntrummet, placera ditt bagage i det högra hörnet, flyget kommer att gå i tid.

– Ok, så du vill inte se mitt pass, biljett?

Hon bara ler som i en saga, till svar.

Det är häpnadsväckande, är Island ett land som fortfarande bygger på ren tillit?

 I alla avseenden, den själsliga frihetsgraden får sig rejält ett lyft och snart sitter jag i planet och ser ned på Nordantlandet, Vattnajökull innan det var dags att landa i Egilsstaðir.

Där möts jag av en leende Arngrimur vid ankomstgaten och det känns både avslappnat och familjärt, no big deal så att säga. Vi sätter oss i hans privatbil, någon form av jeep, och åker norrut längs med en sjö. Strax utanför Egilsstaðir. står två ungdomar och liftar, Arngrimur svänger in och stannar och de halvspringer med ryggsäckar mot bilen. Vi vevar ned rutorna och frågar vart de ska. Det är en tjej och en kille, amerikaner, och de vill komma till Borgarfjörður eller bara någonstans. Arngrimur välkomnar dem varmt och hoppar ut för att hjälpa dem att lasta in ryggsäckarna.

Han frågar om de har planerat någonstans att bo och de svarar att de tänker campa om det finns någon bra plats.

-Det behövs inte, ni kan bo på mitt hotell, det ordnar jag. Jänkarna säger att de reser med låg budget.

– Ja, ja säger Arngrimur, oroa er inte för det, det löser vi. Så han tar upp liftarna och bjuder dem på husrum utan att blinka. Oerhört sympatiskt i mina ögon, återigen denna avslappnade tillit.

Efter ett tag svänger vi av österut längs med en älv som enligt Arngrimur ska vara bra för laxfiske, en väldigt eftertraktad och dyr aktivitet som generar god inkomst till både landägare och landet. Solen skimrar i älven som förgrenar sig i ett större delta innan den möter det stora havet. Vi åker längs med havet och plötsligt stannar Arngrimur bilen och pekar ut på en lång udde.

– Du är ju här för att vandra och sagt att du är bra på det. Så du kan börja här, gå längs med leden tills du nästan når spetsen av udden, gå sedan över berget tills du andra sidan, följ stranden inåt landet, gå över nästa berg, så kommer du fram till Borgarfjörður Estri.

Ok, säger jag. Har du någon karta?

Det behövs inte säger Arngrimur, det är en markerad led.

Jag är inte direkt vandringsklädd men har kängor på fötterna och vädret är vackert och det kommer ju inte bli mörkt. Så jag kliver ur bilen, lite förvånad men mest glatt överraskad. Argrimur säger hej och börjar åka men stannar efter ett par meter och kastar nonchalant ut en vattenflaska genom fönstret och kör iväg. Jag går fram och plockar upp flaskan, tystnaden lägger sig, bara lite vågskvalp och skriet av måsar hörs i fjärran. Jag dra in lukten av hav och torv och börjar sedan gå på den inte alltför upptrampande stigen.

Det är vackert så det gör ont, bakom mig tornar Dyrnfjölls höga ryolitberg upp sig och framför mig har jag havet. Snart får jag upp farten och är fortare än jag anar ute vid punkten där stigen viker upp mot berget. Utsikten expanderar bipolärt ju högre jag kommer men Borgarfjörður Estri är dolt bakom ett annat berg. Avsaknaden av träd är slående, landskapet är klätt i mjuka draperier.  Jag kommer ned på andra sidan och följer stigen västerut och anar en bilväg längs med fjordsidan. Strax innan jag är framme vid vägen ser jag en bil komma körande och jag känner igen den. Det är Arngimur, han tänkte väl att denna promenad fick räcka och jag hoppar in i bilen och vi åker de sista kilometrarna fram till byn och hans hotell, Alfheim.

Alfeim ligger pampigt precis invid fjorden men arkitekturen är enkel och rak påminnande om en fjällstation. Även interiört, det är långt ifrån ett designat botuqie hotell, här har det byggts utifrån ren funktion; rena ytor, avskalad inredning.

Jag får hälsa på personalen som till stor del består av Arngrimurs egen familj samt bybor. Arngimur vision med hotellet, vandringsområdet, har varit att skapa arbetstillfällen och motverka avfolkning av bygden. Han och hans bror har också varit bland de drivande bakom en musikfestival som årligen hålls i byn: Bræðslan music festival, som genom åren lockat dit en del stora namn.

Festivalen pågår fortfarande men den är på sluttampen och jag kommer lagom till sista kvällen. Efter jag installerat mig i mitt rum är det dags för middag Efter middagen diskuterar vi upplägget för de kommande dagarna. Jag har bara tre dagar tillgodo och vill se så mycket av vandringsområdet som möjligt på den tiden. Vi gör upp en plan för innehåll och logistik som verkar rimlig och sedan tycker Arngrimur att jag borde besöka festivalen. Han är dock upptagen med annat och säger att han kanske kommer förbi senare.  Jag är lite trött efter de tidigare dagens äventyr på höglandet och hade planerat en tidig kväll. Men det känns inte som jag har något val och självklart är jag nyfiken och har snart laddat om.

Ombytt och nyrakad traskar jag inåt byn i den ljusa sommarkvällen. Ett par storspovar lyfter från stranden i svart siluett mot den vita himlen drillandes starkt och genomträngande medan strandskatorna piper försynt. Musiken har redan börjat.

Bræðslan music festival

Festivalen hålls i en nedlagd fiskefabrik som är svår att missa då byggnaden är rätt dominerande i den lilla byn. Utanför dörren står människor och röker och inifrån hörs någon form av musik. Jag har inget emot att vara ensam men känner mig lite vilsen när jag kliver in genom dörren och kommer in i den öppna byggnaden. Det är en lätt surrealistisk scen som målar upp sig därinne, kanske är det bara i min föreställningsvärld, men jag anar en lukt av fisk blandad med öl och parfym. Lokalen är full av folk, alla sitter runt skinande metallbord och kromade metallstolar med brokig, stoppad klädsel. Lite Finlands båts feeling när det kommer till det yttre. En rak, naken disk ligger direkt till vänster, där kan man köpa öl i stora plastglas. Ser mer ut som en slaktardisk än en bar men jag går dit och handlar, köper mig trygghet av malt i plast, malplace.

Kring borden sitter allt från spädbarn till åldringar och det lyssnar med full koncentration och stort allvar på bandet som spelar på scenen. Det är fyra musiker, en på cello, en på gitarr, en på kontrabas och en på trummor. Ut ur dem kommer de mest märkliga toner och ljudslingor, avancerad psykedelika som för tankarna till tidig Pink Floyd eller något taget Ur Trollkarlens hatt (Bo Hansson). Underbara toner, drömska, vackra. Musikerna kan sin sak och är inne i sin värld som jag snart delar, och jag är inte ensam. De som lyssnar är från byn och omkringliggande samhällen samt en del tillresta. Det är festivalen sista kväll och många besökare har lämnat skutan då stora dragplåstren har dragit till havs.

Publiken är alla, musikens är alla. I Sverige hade det nog inte funkat, ingen hade orkat lyssna till komplexiteten av de intrikata och innerliga ljudslingorna. Sista låten bandet spelade var nog över 15 minuter, Det var så långt ifrån Eurovision man kunde komma och för mig ett stycke visionär verklighet jag aldrig glömmer.

Efter denna extraordinära musikupplevelse var jag helt tagen, men kvällen slutade inte där. Medan bandet plockade undan gjorde en storvuxen och vacker kvinna entre´och tog mikrofonen. Sedan början hon läsa poesi, det var på isländska så klart och jag uppfattade endast fragment av betydelsen. Men rytmen var stadig, uppläsandet mäktigt och jag blev berörd, förstod någonting utan att förstå. Sedan blev det ridå, kvällen var över, lokalen tömdes, folk skingrades.

Alfaborg

Jag stod nedan trappan av fiskefabriken och såg folk gå hem till sitt. Jag hade mitt tillfälliga hem på Alfheim hos Arngrimur och den vetskapen gjorde mig trygg nog att gå vidare i den blå juli natten. Jag ville se Alfaborg på nära håll och försöka förstå alla berättelser som mynnat ut från kullen. På håll var den inte så imponerande men ändå ett tydligt landmärke och jag satte sikte på den södra sluttningen och stegade dit. Dagens värme hade mött nattens kyla och stämningsfulla dimsjok klädde in kullen i en kjol av vitskimrande tyll. Stämningsfullt och mystisk nära fantasin. Det skulle finnas någon slags port in till borgen och jag gick fram till kullens fot och började långsamt gå runt den. Steg för steg, lyssnade, kännande, förhoppningsfull.

Till slut var jag tillbaka på samma plats där jag började min rundvandring kring kullen. Ingen alvdrottning uppenbarade sig. Kanske var jag inte värdig Borghildur. Varför skulle jag vara det?

Det hade varit en lång dag, kväll och nu natt. Jag hittade en mossklädd sten att vila huvudet emot och la mig ned tittade upp mot den blåsvarta himlen under dygnets mörkast stund och slumrade till. En varm hand strök min kind, ett ålderdomligt språk väckte mig ur slummern men ingen var där. Den uppåtgående solen i öster strålade bakom det stora havet, det var dags att gå hem. En lång dags färd mot en stundande morgon var till ända.

Vandringen, få jobbet gjort

Utmätt som en timring gick jag till sömns och fick en kort men intensiv drömvila. Morgonen uppenbarade sig som en utsträck, vällustig storhet. Allt verkade ligga framför mig ändlöst. Jag vaknade med andra ord i en alvlikt tillstånd. Blodet rusade genom kapillärerna som F1 starten på Monza banan. Jag var redo att gå.

Arngrimur var också redo, vi åt frukost tillsammans och han förhörde sig om den föregående kvällens äventyr. Han förstod att jag var uppfylld, det var tillräcklig information.

Vi hade som sagts satt planen för de kommande dagarna och jag skulle börja gå från lunnefågels kolonin på andra sidan fjorden. Där fanns mängder av lunnefåglar, oroväckande oskygga men så vackra att se. Plupp på Island for återigen som ett minne genom hjärnbarken. De små fåglarna förstärkte färgseendet, jag visste att det skulle bli en fin tur framöver.

Jag vandrade vidare sönderut över ett berg, kom ned till en bivackstuga som lös vackert röd i allt det svarta, gröna och blå och vandrade sedan upp, ned och vidare tills jag kom till Brunavik, en vidsträckt strand och där det även fanns en fin, fräsch hytta. På plats i hyttan var redan två isländska par. Supertrevliga och lättpratade. De förklarade för mig:

Detta är det bästa området att vandra i och kring på Island, vi har varit överallt på ön. Storslaget, havssnära, lite folk, vilt och bra ordnat med bagagetransport, boende, leder, logistik. Och Arngimur, hövdingen, ordnar allt.

De följande dagarna vandrade jag vidare, det var underskönt och vackert. Tretåiga måsar problematiserade fader, son och ande relationen, storspovar grävde djupt efter maskhål men havet låg märkligt nog stilla. Gaia sov sannolikt sked med Borghildur, inte undra på att Uranos är stundtals upprörd. På Island tar man dock allt med ro. Dramat är konstant. Utbrott och uppbrott lurar ständigt.

Passa på och åk innan nästa explosion kommer!