Marocko i mitt hjärta, en kärlekshistoria

Eftermiddagens släpljus får Marrakech att skimra i en varm rosagul eter, stadens signum, lägg därtill larmet från tutande bilar, knarrande skotrar, gnisslande cyklar, ja allt och alla hälsar oss välkomna in i gränden som leder mot Dar Graoua. Minibussen tråcklar sig långsamt fram tills det plötsligt tar helt stopp. En mindre bil är illa parkerad och Ahmed, vår erfarne chaufför, svär till och vevar ned rutan och kallar på ägaren. Ingen dyker upp och trafiken tjocknar i bägge riktningarna, det är stopp i maskineriet.

Men det finns en chans att ta sig förbi som upptäcks av flera och snart är hela gatan engagerad. Det gestikuleras, instrueras och den tidigare snabbt uppblossade irritationen ersätts av ett kollektivt engagemang om att lösa upp knuten och få trafiken att flöda igen. Stämningen är närmast uppslupen och snart är vi förbi utan en skråma eller repa.. Någon i vårt sällskap kommenterar, hade det inte varit lättare att lägga lite mer tid på att hitta bilens ägare, så att bilen kunde flyttas? Kanske, i Sverige definitivt, där hade de flesta tittat bort och inte velat lägga sig i situationen. Men i Marocko fungerar saker annorlunda, det kollektiva är mer närvarande och modet att ingripa större. Det är ett större levande hjul som driver runt vardagen. Alla måste fram. Nu, på en gång.

Upplevelser kan inte kvantifieras, varje ögonblick är unikt för den som lever med ett vaket sinne och öppet öga. Besöker du en plats många gånger finns dock risken att du hamnar i ett slött, slentrianmässigt seende. Varseblivningen trubbas av minnen och tidigare erfarenheter kan lätt stelna till en trögflytande fragmentarisk bild av allt det levande som flödar förbi. It is never as good as the first time. De första mötena slår alltid högst, eller?

Detta reflekterar jag över när jag sitter på Riad Sabas terrass och blickar ut över hustak och minareter. Snart är det dags för kvällsbönen, solen dippar i väst men värmen kommer dröja sig kvar många timmar till.

Jag har tappat räkningen på exakt hur många gånger jag varit i Marrakech, men det är fler än trettio. Första gången jag kom hit var jag en ung man med självvalt rakat hår, nu en helt ofrivillig gråhårig gubbe. Staden har självklart moderniserats och förändrats på många sätt. Gatorna flöt då som en het, ständig ström utan stopp, såklart lite bakvatten bakom en sten emellanåt, virvlar som snurrade till i diminutivt stillestånd, men det stora flödet flöt alltid. Okontrollerat för den utomstående men i en intrikat ordning för de invigda. Nu finns massor av trafikljus och rondeller, sannolikt har olyckorna begränsats men flödet har stoppats upp. 

Själva medinan, den gamla stadsdelen är också förändrad, merparten av gator och gränder är nu stenlagda. När jag kom hit första gången var många gränder utan beläggning och det dammade betydligt mer på gator och torg. Ett stort antal hus har rustats upp och de har även skett en demografisk omvandling. Min vän Khalid berättar att många familjer som bott här i generationer, har sålt sina fastigheter till européer som omvandlat husen till pensionat och hotell, så kallade Riader. Idag finns ca 600 hotellriader i Marrakech och en stor del av dem ägs och drivs av människor som inte har rötterna i Marocko.

(En riad är egentligen benämningen på husets arkitektur och ordet betyder ”trädgård”. En riad har alltid en öppen innegård i bottenplanet. På innegården skall det finnas träd eller buskar och en fontän. Här brukar också köket finnas samt salonger och matrum. På våning två och tre ligger sovrum och längst upp en terrass).

Enligt Khalid har det inneburit att atmosfären i Medinan ändrats, det är mer liv på nätterna och alla är inte glada åt utvecklingen. Priserna på hus/riader har stegrats och ”vanligt folk” har inte råd att köpa och prisnivån kan också locka till att sälja generationsboenden. De mindre bemedlade trängs ut, de rika gör intåg. Det är dock inget ovanligt i storstäder där mer nedgångna områden hypas, rustas upp och en nyinflyttning av mer kapitalstarka grupper sker.

Under min tid i Marrakech har vatten och avloppsnätet grävts om två gånger, i den vevan blev också de flesta gränderna stenlagda. Gästerna som bor på riade kräver mer vatten och större avloppsrör, däribland jag själv. Å andra sidan drar de stora hotell- och resortkomplexen samt golfbanorna utanför medinan, betydligt mer vatten. Vi får hoppas att vattnet räcker ett tag till, men som alla vet, det är en ändlig resurs och här liksom annorstädes börjar källorna sina.

När jag träffade Khalid första gången var han en ung man som jobbade i sin fars fina antikvitetshandel tillsammans med sin storebror. Jag var då lite ensam och vilsen och han hjälpte och stöttade mig på olika sätt. Nu är han en distingerad herre med grå tinningar och fadern är död sedan länge. Alla mina bekanta i Marrakech har blivit gamla, den förr så pigge kyparen på Café Toubkal är nu nästan tandlös och ger ett trött och avmätt intryck, frisören på Rue Riad Zitoun Khedim likaså.

Själv känner jag mig för det mesta rätt rapp i steget och efter en vecka på hög höjd i centrala Höga Atlas, stark och frisk. Men det är säkert en chimär. Jag och min guidekollega hade tidigare på dagen tackat av en grupp vandrare som vi tagit upp på Marockos näst högsta berg, Jbel Mgoun. Tyvärr blev delar av sällskapet sjuka och det var en decimerad grupp som nådde hela vägen upp. Det var även ovanligt varmt för årstiden, 25 + på 2500 m ö h, och det gör att det blir tuffare att gå. Resan blev i det stora hela lyckad, vi gick under en klarblå himmel hela veckan.

En olycka kommer sällan ensam, koranbränningar och jordbävning

Året 2023 har inte varit det mest gynnsamma för Marocko som destination. Koranbränningarna och reaktioner på detta från delar av den muslimska världen har skapat en oro för att resa till landet. Rädsla för terror och att vi som svenskar skulle vara ett potentiellt mål, obehaget inför att vara illa ansedda, det är förståeligt att det kan kännas otryggt. När jag tog upp den frågan med min lokale samarbetspartner och gode vän sedan 20 år, Slimane, i slutet sommaren, så menade han att reaktionerna hos gemene man var mer eller mindre obefintliga i Marocko. Få hade tagit notis om koranbränningarna och det var absolut inget skäl till att avstå från att resa. Ja, ingen hade brytt sig. (Reaktionerna från officiellt håll hade dock varit rätt starka.)

Jag tog även upp frågan med andra vänner bosatta i Marocko, de delade Slimanes uppfattning och min egen långa erfarenhet av landet gjorde att jag var övertygad att vi inte skulle få några som helst problem som besökare i landet. Jag kände mig trygg i att genomföra höstens två resor till Marocko som de var tänkta och visste att vi skulle bli lika varmt mottagna som vanligt. Detta skrev jag också till de gäster som hade bokat resorna och de allra flesta förstod och lyssnade till detta. Endast någon enstaka person valde att boka av.

Sent på kvällen fredagen den 8 september drabbades dock Marocko av en kraftig jordbävning.  En kollega skickade mig ett SMS på lördag förmiddag och jag började omgående försöka få en bild av vad som hänt. Ganska snart förstod jag att jordbävningen träffat rätt i hjärtat av det område vi vandrat i under snart 20 års tid och att det var illa. En ny situation var för handen.  Jag började ringa runt, skicka meddelande via whats app, messenger etc för att kolla att vänner och bekanta var ok. Inom 24 h hade jag fått kontakt med alla och de var gudskelov välbehållna. 

Samtliga byar och samhällen som nämndes i nyhetsrapporteringen hade jag varit i och ett av det hårdast drabbade större samhällen, Amizmiz, var själva utgångspunkten för vår vandring i Höga Atlas. Jordbävningens epicentrum låg bara någon kilometer från den by där vi brukar sova fjärde natten. Jag såg byarna framför mig, oarmerade hus, dåliga vägar och förstod att dödstalen skulle stiga. Det var bara hemskt och det kröp under skinnet på mig.

Min första fråga till Slimane var, hur kan vi hjälpa till, ska vi försöka dra i gång en hjälpinsamling? Han hänvisade då till att vi skulle skänka och uppmana andra att skänka till större, etablerade organisationer såsom Röda Korset/Halvmånen. Själv hade han inte tid att engagera sig att bygga en struktur för att ta emot och fördela hjälp utifrån. Han var fullt upptagen med att rent fysiskt att åka till de drabbade områdena och dela ut tält, filtar, kläder e.t.c som han själv hade samlat ihop och köpt in. Vidare berättade han att hela Marocko slöt upp, att karavaner med lastbilar från norr kom med förnödenheter.

Min andra fråga var om han tyckte att vi skulle ställa in höstens resor. Den första skulle gå redan den 27 september. Svaret var då:

– Vill ni verkligen hjälpa Marocko, så kom!  Vi behöver turismen, det värsta är om den stannar upp.

Men att genomföra resorna som de var tänkta var naturligtvis uteslutet, Slimane föreslog att vi skulle vandra i en region som låg utanför jordbävningens utbredningsområde, centrala Höga Atlas. Historiskt hade vi haft resor dit, bland annat en tur där vi bestigit just Jbel Mgoun. Personligen var det länge sedan jag besökt den delen av Atlasbergen men jag kände mig ändå lugn med att åka dit och var sugen på att uppleva något nytt.

Jag skrev återigen till gästerna som var inbokade på höstens två turer, förklarade läget och att vi snart skulle återkomma med uppdaterade program. Boendet i Marrakech på första turen skulle vi boka om. Den riaden vi hade planerat att bo på ligger djupt inne i en återvändsgränd mitt i median. Det kändes lite väl riskfyllt med tanke på eventuella efterskalv och Slimane var mycket tydlig i sin avrådan av det boendet. På resa nummer två behöll vi Riadboendet. Den riaden har ett helt annat läge, betydligt mer öppet och med fler evakueringsvägar. Själva huset är också mycket välbyggt. Min vän Jabrane som äger och driver den Riaden menade på att det bara skulle vara dumt att boka av, det fanns ingen som helst anledning till det. I övrigt var han av samma åsikt som Slimane. Vill ni stödja Marocko, fortsätt att resa hit, det viktigaste är att hjulen inte slutar att snurra. Marrakech och södra Marocko är starkt beroende av intäkter från turism.

Dag för dag programmen jag fick från Slimane var mycket knapphändiga men jag visste åtminstone på ett ungefär vart turerna skulle börja och sluta. En lokal guide skulle som vanligt vara i spets och jag skulle snabbt kunna förstå rutterna. Så vi reste, jag redan den 26 september tillsammans med en guidekollega som var nyfiken på Marocko och eventuellt skulle kunna ta uppdrag där i framtiden.

Nu hade vi precis avslutat första turen, han skulle åka hem samtidigt som grupp två anlände men innan det skulle vi gemensamt åka upp till jordbävningsområdet tillsammans med Slimane och hans fru. Jag hade samlat in lite kläder och köpt på mig lite förnödenheter i Sverige som jag ville dela ut och även Slimanes fru hade kläder, filtar med mera.

Imi N´Tala, en by i ruiner

Vi mötte upp Slimane i närheten av Djemma el Fna och åkte sedan i sydvästlig riktning mot Amizmiz, en väg jag färdats på många gånger. Jordbävningen hade även drabbat Marrakech och vi hade sett hus som delvis hade kollapsat och den gamla ringmuren kring medinan, var sprucken och trasig på många håll. Men det var ingenting jämfört med det vi snart skulle ställas inför. Redan på avstånd såg jag att Amizmiz såg annorlunda ut och när vi åkte igenom samhället blev förödelsen väldigt, väldigt påtaglig. Många hus hade helt kollapsat och på sina ställen hela kvarter. På de öppna områdena ovan byn hade mängder av tält slagits upp. Alltifrån större flyktingtält, beduintält till små fjälltält. Det fanns även uppställda toaletter, men alldeles för få och jag ställde frågan om sanitet, vatten och risken för spridning av sjukdomar som kolera. Enligt Slimane var tillgången på rent vatten inget problem, området var vattenrikt och arbetet med att stärka saniteten på gång. Lägret såg dock allt annat än välplanerat ut, det var i mina ögon miserabelt.

Vi körde vidare in i den dalgång vi brukar vandra i på halvt raserade vägar. Flera av byarna var mindre förstörda än jag hade trott på förhand och det kändes nästan lite hoppfullt. Sedan närmade vi oss den lilla grusväg som leder fram till byn Imi N´Tala, en by jag både bott i och passerat många gånger. Slimane körde över dalgången, korsade bäcken och åkte sedan brant uppför på en stigliknande väg. Vi kom runt ett hörn, där stannade han bilen och sa, nu kommer vi inte längre.

Det vi såg och upplevde där är svårt att återberätta. Byn fanns helt enkelt inte kvar, det vara bara ruiner. Senare på kvällen skriver jag:

”Tung dag idag. Åkte igenom hela katastrofområdet, delade ut det jag hade med mig. Stod vid en vägkant och tittade ned på 20 nygrävda barngravar, två meter nedan mina fötter.

Slimane läste upp namnen på barnen som var skrivna på allt från pappkartonger till grenar. På gravarna låg massa bråte, de hann inte gräva tillräckligt djupt och var tvungna att i efterhand täcka på så inte hundarna kunde gräva och komma åt. Förra veckan när han var där trängde liklukten upp. Nu var det bättre. Bott i den byn 10 gånger, vandrat förbi dubbelt upp. Vår kock Said förlorade sin mor och dotter där.

Kändes bra att dela ut det jag hade med mig men inser ju att det inte betyder ett skit. Världen är ju så sjukt fördelad när det gäller resurserna. Och det går långt bak. Orättvisorna.”

Månen är på väg ned, det kommer bli en mörk kväll. Och det blev det, en mörk kväll. Vi åkte tillbaka till Marrakech i tystnad, jag tog avsked av kollegan, Slimane och hans fru och gick till min Riad. Stängde dörren till mitt rum och blev helt tom och svart. Dagen efter kändes mardrömslik.

Upp och stå

Min kollega far hem på förmiddagen och jag sätter mig i transferbussen med sikte på Casablanca. Grupp två flyger in dit och landar på eftermiddagen. Said, chauffören, och jag byter några artighetsfraser och sedan försvinner jag återigen inåt.

Jag försöker skärpa mig, mobilisera kraft så jag kan möta gästerna och bete mig som den guide jag faktiskt är. Det blir en rätt lång väntan på flygplatsen, solen gassar och jag står utanför själva flygplatsbyggnaden tillsammans med massa andra chaufförer och guider med brinnande huvudvärk och ångestsvett.

Till slut får jag syn på ett bekant ansikte, en tidigare bekant gäst var bokad på resan och han kommer ut först och lokaliserar mig. Snart är alla samlade, jag hälsar dem välkomna och försöker upprätthålla ett sken av den käcke reseledaren. Vi sätter oss i minibussen och far tillbaka mot Marrakech och riaden och det känns ändå rätt bra. De verkar vara en härlig grupp och snart ska vi ut i bergen igen. Men ångesten lättar inte, den sitter för djupt. Inser att jag är tvungen att dela den för att släppa trycket. Något som först känns helt fel med tanke på min roll i sammanhanget. Har också svårt att förstå min reaktion, trodde jag var mer förhärdad.

Gästen som jag tidigare rest med känner av läget och säger att jag inte är mig lik och frågar mig på kvällen hur det är fatt. Jag bestämmer mig då för att berätta för honom om hur jag mår och vad jag varit med om. Senare tar jag det inför hela gruppen, det är ok, ingen dömer mig, jag förlorar varken ansikte eller förtroende. De förstår. Natten blir ändå orolig, sover dåligt, maran rider mig.

En enastående vandring i underbart sällskap

På morgonen lämnar vi Marrakech bakom oss och åker österut på den vidsträckta Haouz-slätten med de mäktiga Atlasbergen som fond i söder. Efter några timmar svänger vi av och börjar åka uppför bergen på en slingrig asfaltsväg och kommer snart fram till staden Demnate, som är ett sammanväxt konglomerat av berberbyar och en av portarna in till centrala Höga Atlas. Nu ligger ett par timmars bilfärd på spektakulära bergsvägar framför oss. Jag har varit där förut, men för länge sedan, minnet är grumligt, men här och där känner jag igen mig.  

Vi passerar skogar av aleppotall, djupa dalgångar där terrassodlingar klänger på bergssidorna och tar oss över ett antal höga pass ovan trädgränsen. Said kör stabilt på de rätt hårresande vägarna och stämningen är god. I slutet av färden hamnar vi dock i en by där det pågår en större marknad (souq) med tillhörande trafikkaos. Det tar sin tid att navigera ut ur byn men alla verkar se det som en extra krydda till färden. Till slut kommer vi fram till den stora dalgången Ait Bouguemez, Happy Valley, som anses vara en av Marockos vackraste dalar. Vi svänger av söderut på en mindre grusväg och snart är vi framme i byn Arrous, startpunkten av vandringen. Här möts vi av ett glatt gäng med mulförare samt vår guide Ahmed, ett kärt återseende för mig från förra turen.

En härlig lunch med sallad, bröd, kefta och pasta dukas ut på en matta under valnötsträden medan vi dricker det obligatoriska myntha teet, berber wiskey. Vi äter och tar oss tid till att prata och slappna av efter maten. Vandringen vi har framför oss är kort och det finns ingen anledning att stressa. Det är en blandad grupp med både äldre och yngre personer med lite olika erfarenheter av vandring. Samtalet flyter på, alla får utrymme att prata och jag börjar slappna av. Inte så att jag känner mig helt återställd, men ångesten har mattats av, tacksamheten över att få vara levande med andra växer.

Sedan är det dags att ge sig ut på tur och vi börjar gå på en lättvandrad grusväg. Snart har vi nått över 2000 meters höjd, lite av en hård start om du kommer från låglandet men vi håller ett lågt stadigt tempo. I söder reser sig höga berg upp sig i allsköns färger, gröna av koppar, röda av järn, gula av sulfa och lila av avund inför den koboltblå himlen. Vi passerar en Azib, fäbodvall där det fortfarande pågår aktivitet på odlingslotterna och följer därefter en bäck uppströms och kommer fram till vår lägerplats på 2300 meters höjd. Fläckar av hårt betat gräs i den annars så torra och steniga marken skapar en känsla av fältmässig hemtrevlighet.

Några i sällskapet har spring i benen och ger sig i väg upp mot en liten närliggande topp. Andra tar in stillheten, väntar på att tälten ska slås upp för att kunna etablera sig för natten. På kvällen är vi åter samlade, äter en god middag i mässtältet och pratar om högt och lågt. Efter maten drar jag mig undan och lägger mig under stjärnorna i skuggan av en stor sten. Drömmer mig bort, sover tungt tills månen väcker mig. Den lyser starkt och hoppfullt, jag går upp och gör mitt, kryper tillbaka in i sovsäcken och väntar in soluppgången i ljudlöshet.

Ljuset bryter fram och det blir morgon, stabil frukost i tältet, gröt, omelett och bröd med diverse pålägg. Vissa är lite förvånade över att natten varit kall. Vädret har skiftat från föregående vecka, inte mig emot, luften är krispig, klar och jag drar in doften av de mörkgröna eneträden som växer längs bäcken. En nyfiken diademrödstjärt flyger runt lägret och vippar på stjärten med sin näpna uppsyn. Ett gott omen och jag känner mig vitaliserad och full av kraft. Det här kommer att bli en bra dag.

Ahmed tar täten och jag tar kön och vi fortsätter att följa bäcken uppåt mot passet vi har framför oss. Snart har vi nått den alpina zonen och här växer endast små, täta buskar, som på håll ser ut som mjuka kuddar. Det är dock en bedräglig illusion, synar du dem närmre är de fulla av vassa taggar, vilken en av gästerna fått erfara efter ett ofrivilligt fall. Det blir också brantare, stenigare och mer svårvandrat. Vi närmar oss 3000 meter och även för de är som är i form kan det bita i. En i sällskapet kanske inte är så tränad och lite äldre. Men hon kämpar på tappert och steg för steg närmar vi oss passet på 3400 meter. Väl där belönas vi stort med en mäktig utsikt över Mgounmassives, släta, grafitgrå sidor som reser sig som ett draperi ovan ockrafärgade kullar och den grönskimrande Tarkedditplatån.

Vi häpnas, det är så storslaget och jag ser i vissas ögon att de bara vill fortsätta uppåt framåt, men först måste vi ned. Nedstigningen kräver en säker fot och god balans och jag imponeras av mitt närmaste vandringsällskap. Hon har kämpat så hårt för att nå passet och sannolikt tänkt: Efter det blir det lättare…Men att gå brant nedför på rullgrus med höga kliv över oregelbundna stenar på redan skakiga ben är inte för alla. Hon biter i, fokuserar på varje steg nedåt och har nu också fått sällskap av sin reskamrat som känner av en begynnande förkylning plus gammal skada i kombination med hög höjd och lite sömn.

Långt därnere ser vi ett antal skuggor som rör sig snabbt mot vårt läger mitt på platån. Det öppna landskapet gör att det ser orättvist långt bort ut, men snart är vi nere på slätten och kämpar oss fram den sista biten till vårt läger. Förtruppen har gjort sig hemmastadda och är redo att bjuda på varmt te och glada tillrop. En tornfalk sveper förbi på jakt efter små möss, solen står fortfarande högt på himlen. Vi har gått snabbt trots vissas kamp. Det tänkta målet för dagen är nått redan klockan två på eftermiddagen.

Mot den skyddande himlen

Filmen ”The sheltering sky” av Bernando Bertolluci, drabbade mig hårt när jag såg den på en biograf någonstans på Söder tidigt 90-tal. Jag blev skakad, började böla utan att veta varför. Den satte sig i mig, har aldrig sett om den, men den fick mig att längta till Marocko, öken och berg.  

Så vi sitter där nu, i det öppna, nakna landskapet under den skyddande himlen och jag känner att jag vill komma närmre den, högre upp. Jag är inte ensam om det. Det förstår jag när de fyra som hade spring i benen redan igår riktar längtansfulla blickar upp mot bergskammen som leder fram till Jbel Mgoun. Vi befinner oss nu på ca 2900 meters höjd och kammen ligger på ca 4000 meter. Vi har redan drygt 1000 höjdmeter i benen, men är inspirerade.

Veckan innan hade jag gått från söder till norr, nu befann vi oss på motsatta sida. Jag konsulterar mina nedladdade kartbilder, tittar upp mot berget, ser stigarna och efter diskussion med Ahmed uppskattar jag tre timmar upp, två ned.

Så jag håller en kort briefing: Ta med några förstärkningsplagg, vatten, snacks samt pannlampa i ryggsäcken. Avmarsch senast kl 16, solen går ned kl 19, då kommer kylan på 4000 meter, även i Afrika. Vi måste vända senast då, så tillbaka i lägret ca kl 21.

Och så blir det. Precis när solen är på väg att försvinna ned bakom bergen i väster når vi toppkammen. Vi håller tiden men rummet däremellan blir oändligt. Vi besegrar ingenting men vinner allt, tillsammans. Det mjuka kvällsljuset klär södra Marocko i guldskrud, blålila långa skuggor och får hela bergskedjan att leva som stort urtidsdjur.

För en i sällskapet är det första gången ut på vandringresa, + 2000 höjdmeter utan att blinka ett ögonblick under den skyddande himlen. Imponerande. Vi påbörjar nedstigningen och går så länge vi kan i skymningsljuset och rasar nedför branterna. Men till slut måste vi sätta på oss pannlampor för att ta oss an den sista biten över platån. Trötta men nöjda går vi sista biten mot tältlägrets sken, välkomnas av övriga och Ahmed, guiden, som varit lite orolig, äter en sen middag och kryper in i våra sovsäckar. En lång men underbar dag är till ända.

Längs bäckraviner och berberbyar

Jag har sovit i mässtältet och är tidigt på benen men får klä mig ordentligt, dunjacka, mössa och handskar på. Ljuset har kommit men inte solen och morgonen är rejält kall,  Några har legat under bar himmel, när jag tittar ut ser jag att sovsäckarna är vita av frost.

Ahmed som också sovit med mig i mässtältet och gått upp något tidigare kommer in gråtande, förklarar att hans gamle mor dog under gårdagen. En ny guide, Mohammed, hade kommit upp från en by sent på natten och Ahmed hade fått nyheten nu på morgonen. Han packar snabbt ihop sina saker, ber mig hälsa gruppen, vi kramas tyst och sedan skyndar han i väg. Han kommer att gå hela vägen tillbaka där vi startade och där bli mött av en vän som kör honom vidare till sin familj. Mamman var gammal och sjuk, han hade berättat det under föregående veckas vandring. Men likväl, tragiskt.

Gänget börjar vakna till liv och under frukosten berättar jag om det inträffade och presenterar vår nye guide, Mohammed. Alla blir berörda och ber mig hälsa Ahmed, han är en älskvärd man och har redan på två dagar knutit band.

Men vi måste fortsätta framåt och strax efter frukost börjar vi gå österut över platån i ett magiskt gryningsljus. En del fryser och vi försöker hålla tempo för att få upp värmen. Snart kommer vi fram till en spektakulär, kraterliknande formation där vi följer toppkanten och går sedan ner på små ryggar och åsar mot en liten dalgång. Vind och vatten har skapat fantastiska formationer som för tankarna till Kappadokiens säregna landskap. Sedan bär det av uppåt igen och vi slår av på takten men nu står solen högre och värmen har kommit. Vi tar en kort paus på dagens högsta pass och vandrar sedan ned i en stor dalgång och följer en liten bäckfåra fram till lunchen.

Efter lunchen blir vi tvungna att stundtals vandra upp en bit ovan bäckravin, stigarna där är rätt smala och exponerande och en i sällskapet lider av svindel. Men vi löser det med lite stöttning. Landskapet är dock helt enastående och det är som att vandra genom en geologisk uppslagsbok. I slutet av dagen följer vi bäcken igen och nu har den blivit lite mer livlig. Vi slår läger nära vattnet och jag och andra i sällskapet passar på att ta ett dopp i bäcken innan middag. Härligt och friskt.

Dagen efter fortsätter vi får färd längs bäcken och får inledningsvis sällskap av ett par strömstarar som letar vatteninsekter. Världens tuffaste och sötaste fågel. Ravinen breddas och snart går vi i en bred dalgång och alldeles plötsligt, när vi passerar en flodkrök, står vi på en asfaltsväg.  Alla blir lite häpna och jag anar en viss besvikelse. Är vi redan i civilisationen?

Men det är bara små byar och ingen trafik att tala om. Sceneriet är också nu något helt annat. Dalen lyser i grönt och gult av löven från silverpopplar, valnötsträd och odlingar. Vi viker av från asfaltsvägen och går sedan på mulåsnestigar och grusvägar. Det är ett levande kulturlandskap där människor arbetar på odlingar av äpple, majs, korn och snart får vi sällskap av några nyfikna barn. Stigen går också genom en rad berberbyar och vi äter vår lunch på utkanten av en sådan.

Trots att vi nu befinner oss i civilisationen är inte utmaningarna över. Guiden, Mohammeds val av stigar är på ett sätt i min smak. Han undviker grusvägar och väljer både snirkligare och snårigare alternativ genom odlingslandskapet. Men här och där tvingas vi återigen upp ovan dalgången och in på smala stigar med branta, ibland vertikala stup mot dalsidan. Det är förvisso inte mer än 5–10 meter ned till botten, men ett fall kan få stora konsekvenser. Den gästen som har fått kämpat hårdast rent fysiskt är också den som lider av svårast svindel. Flera dagars hård vandring har satt sig i kroppen och hon är genomtrött och rädd. Jag håller henne i handen och vi tar oss förbi de utsatta partierna, men det är på gränsen. Det känns inte säkert och jag själv börjar känna mig orolig. Till slut sätter jag ned foten och säger till Mohammed. Nu är det stopp, vi måste hitta en alternativ väg. Alltså för mig och min kämpe. Jag har sett att det finns en väg på andra sidan dalen. Vi börjar leta efter en öppning i de täta buskagen och snart hittar jag en framkomlig väg.

Övriga i gruppen följer med Mohammed och vi bestämmer möte med dem längre fram i dalen. Efter en kortare vad över floden och 50 meter genom en majsodling, är vi i trygghet på vägen och kan gå i god fart. Nu är det betydligt mer lättvandrat. På andra sidan dalen har jag gruppen i sikte och efter ett par kilometrar korsar vägen floden och strax efter bron möter vi upp gruppen. Allt är frid och fröjd. Efter ytterligare någon kilometer kommer vi fram till vårt nattläger som ligger insprängt bland odlingar precis ovan floden. Vi befinner oss nu i mynningen till Wadi Mgoun. Även denna kväll finns möjlighet till kvällsdopp och det är ett fräscht gäng som sätter sig på madrasserna kring middagsdukningen.

Som vanligt inleds middagen med en rykande het soppa, sen kommer väl fyllda taginegrytor. På turerna i Marocko behöver ingen gå hungrig från bordet. Detta blir den sista natten i fält, imorgon kommer vi bo i ett berberhus och en del av oss sörjer att det är den sista natten under stjärnorna.

Wadi Mgoun

Vi vaknar till ännu en kall morgon trots att vi nu är nere på 1900 meters höjd. Föregående vecka låg morgontemperaturen på +20 på den höjden, nu kring +5. Tillvaron är föränderlig.

Solens strålar når inte ned i ravinen och vi är tacksamma för att mulförarna tänt en liten eld i lägret där vi värmer händer och ansikten. Frukosten är snabbt avklarad och sedan bär det av nedåt flodravinen. Det blir en chockartad start med ett längre vad i isande vatten som snart följs av flera. Fötterna domnar nästan av. Men det är värt det, vilken hiskelig, makalös ravin. Bergssidorna sträcker sig upp hundratals meter ovan huvudet, här och där häpnadsväckande grönska som slagit  rot i omöjligheten.

Jag har vandrat genom wadis i Jordanien som varit omtumlande storslagna. Men den här slår allt, hur har jag kunnat gå förbi den under alla mina år i Marocko. Sannolikt för att jag by default hamnat i slentrian, step & repeat, copy & paste.

När vi för första gången på dagen träffas av solstrålarna står vi på en flodstrand där ravinen spruckit upp i söder, alla huttrar och fryser och formligen suger i sig värmen. Det är som att bli återfödd, som att det är för första gången solen går upp. Äntligen levande igen.

Att vara bland vänner

Att jag väcks till liv igen beror inte enbart på nya intryck genom sinnena. Lika mycket beror det på sällskapet. Vi har bokstavligen gått, vandrat igenom mycket på en kort tid. Intensivt och innerligt. Jag är omgiven av närvarande människor från olika bakgrund och med olika förutsättningar, åldrar och erfarenheter. En som kan odla en trädgård, några som kan kontrollera kärnkraftverk både kemiskt och fysiskt, andra som vet hur enskilda människor, organisationer blir inspirerade till att lära, växa och skapa ordning. Det är en samling generösa, helt fantastiska människor som fungerar hur bra som helst tillsammans och både jag och det lokala teamet känner det. Vi får också plats och blir insläppta utan maktordning.

Jag är så oerhört tacksam att få känna det, samhörigheten, känslan av att vi hör ihop, i något helt nytt, för första gången för oss alla. Det är den stora reseupplevelsen; när allt sammanfaller, påtagliga intryck, sammanhang, andlig närvaro, för första gången. För mig gör den det oförskämt ofta, inte alltid, men det var länge sedan jag kände den så starkt. Det är i ögonblicket jag vill fastna. Omedelbar död, omgående uppståndelse. Allt för första gången alltid.

Den stora gemensamma nämnaren, katalysatorn måste vara Marocko, i mitt hjärta. Det är ett land som omskapar mig, på gott och ont, tillsammans med andra eller ensamt i mig självt.

Hela dagen upplever jag som ett rosagult skimmer och på kvällen, i berberhuset där stigen tar slut och vägen börjar, blir det utklädning, sång, dans och fest. Själv iklär jag mig i skojaren Nasruddins skepnad och gör upptåg, dansar, slår en knut på natten och lägger mig för att sova i halvmånens hängmatta.

Åter och igen i Marrakech

Dagen efter bjöd på en hårresande bilfärd på dåliga vägar, höga bergspass, gott sällskap och mycket rymd. Vi kom tillbaka till Marrakech, såg oss själva tillsammans och segrade. Det blev ännu en bra kväll, nu nyduschade, tillputsade och förfinade i det yttre. Magin dröjde sig kvar; på en takterrass med god mat och kalla drinkar är den svår att stå emot. Dagen efter var den över, då var alla uppkopplade och på väg tillbaka in den öppna digitala världen full av möjligheter dikterade av slutna måsten. Men Marockos berg står kvar, jag kommer åka tillbaka, för första gången, alltid. Jag vet att det går.

Nicke Sundström, Julen 2023

Photocred: Alla som deltog på resan 6-13 oktober 2023