Med full skyddsutrustning i Chamonix

Det var 30 år sedan jag sist satte min fot i Chamonixdalen. När vi började följa floden Arve efter Sallanches hittade minnet tillbaka, bergen trädde återigen fram i mitt inre. Ofta förstoras det förflutna, men inte denna gång, tvärtom. När Mont Blanc och Aguille du Midi väl uppenbarade sig slogs jag av häpnad, de var mer storslagna än någonsin.

Vi svängde av motorvägen vid Les Houches körde upp mot Mt Blanc du Tacul fram till det som skulle bli vårt hem under veckan, Chalet Annabelle. Annabelle drivs av Martin och Lisa, ett ungt par som för ett par år sedan växlade om från ett karriärliv i storstaden till ett liv i bergen. De är båda passionerade skidåkare och MTB-cyklister och vet verkligen vad den kategorin av gäster värdesätter och behöver.

Martin hade mött upp oss redan på flygplatsen i Genève tillsammans med en av våra cykelguider, Wayne. Första mötet blev ett maskerat sådant, samtliga i gänget bar munskydd, ja vi reste i Covid-19 tider. Vi var nio entusiastiska MTB cyklister som förväntansfullt satta oss i minibussarna och for iväg upp mot bergen. Från Västsverige kom Bengt, Patrik, Anders, Mattias och Nicke. Från landets östra delar Micke, Fredrik, Johan och Peter. Erfarenhetsnivån av den typen av cyklingen vi hade framför oss var spridd, men alla var laddade och redo för äventyr.

På altanen utanför Chalet blickade vi upp på en klarblå himmel och njöt stort av utsikten upp mot Aguille du Midi, Mt Blanc, Grand Montes och Chardonnay. Vi lät oss välkomnas, sög in atmosfären och installerade oss i rummen innan det var dags för en kanonlunch bestående av tre sorters pajer och en underbar sallad. Fantastisk bra start.

Större delen av gänget begav sig sedan intill centrala Chamonix för att plocka ut sin hyrcyklar medan några i gänget skruvade ihop sina egna. Skönt att komma fram mitt på dagen och i lugn och ro acklimatisera sig till miljön.

Middagarna var helt enastående. Grymt imponerad av Lisas matlagning. Kommer tillbaka garanterat!

Johan Maxe

Vi sammanstrålade sedan till en underbar trerätters middag med vacker dukning, goda, noggrant utvalda viner; hemlagat när det är som bäst! Under veckan skämde Lisa och Martin verkligen bort oss och aldrig har jag känt mig så välkommen om omhuldad. Helt enastående. Morsan ligger i lä.

Till frukost fattades ingenting, på det återigen vackert dukade bordet stod varje morgon:

  • 3 sorters müsli
  • färska hallon och blåbär
  • En nygjord smoothie
  • mandlar, solrosfrön, gojibär
  • 4 olika typer av yoghurt
  • tre sorters jos
  • kaffe, the
  • 4 sorters ost
  • kallskuret (lufttorkad skinka, salami)
  • havregryns gröt
  • äggen (stekt, scrambled, kokt) gjordes på beställning.

Vi åt så mycket vi orkade då vi visse att vi ha en full dag i bergen framför oss och för att vi inte kunde låta bli.

Les Tours/ Grand Montets

Strax innan avtalad tid rullade Wayne in med sin guidekollega Graham. Efter att de lastat på cyklarna på kärran (under tiden vi åt hade Martin rullat ut cyklarna från garaget, något han gjorde varje morgon), så fick vi en gedigen briefing över vad vi hade att förvänta oss av dagen. Sedan satte vi kurs upp mot dalen, passerade Chamonix, Les Praz, Argentiere och upp till Les Tours liftstation.

Vi köpte liftkort och fick en kort lektion i hur vi skulle lasta in cyklarna i liften. På med munskydden och sedan upp mot bergen. De gräsklädda, gulbruna slänterna som sträckte sig upp mot kammarna i norr såg inbjudande ut, lagom snälla för en startdag.

Första åket var uppvärmning i bikeparken nedanför liften. En ny upplevelse för en del, alla tog det försiktigt och kände sig fram, några lite väl nära gruset men inga skador skedda. Utsikten nedför dalen, say no more: Det is- och snöklädda Mt Blanc massivet tornade upp sig mot sinnebilden av blått. Lätta, fluffiga moln långt därovan som fick tankarna att skingra sig och välja ett mjukt och härligt spår. 

För att nå åk nummer två sneddade vi uppför berget på södra sidan och fick känna på hur det är att trampa i stigning på 2000 möh. Det blev en del pushande och flåsande men vi hade snart en skön nedförslöpa i öppen terräng framför oss. Här och där fanns små vallar av vassa stenar byggda tvärsöver stigen, vattenavledare. En sådan var särdeles hög och skarp vilket resulterade i sex genomslagspunkteringar. Check på det! Mindre fart och större varsamhet eller högre fart och hoppa över. Bad skills, good skills, samma princip. Hinder kräver alltid närvaro och ett fast beslut.

Efter några lättare switchbacks var vi nere vid mittstationen igen och det hade blivit tid för lunch. Vi tog dock en runda till i bikeparken och åt sedan stadigt innan det var dags att börja ge sig upp mot Col de Balme. Strax innan passet skråade vi av norrut och började sedan klättra upp mot ”the best mountainbike trail in the world”. Det var absolut en fin stig, först i öppen alphedsterräng med grymt sceneri, sedan brantare i skogen med switchbacks, men kanske var namnet inte helt rättvisande.  Stigarna vi körde senare under veckan gjorde allt relativt. 

Vi rullade över liftparkeringen och skråade sedan ned mot Grand Montes och dagens större utmaning. Switchback heaven. 57 hårnålskurvor i den branta lärk- och granskogen. När vi närmade oss botten av dalen blev det allt brantare och kombinationen av rötter, sten, exponering fick mig att tappa allt självförtroende.

Jag var kanske inte ensam om att känna mig som en nybörjare.  Guiderna visade vart skåpet skulle stå och briljerade med stabila framhjulsvändningar. Men det var absolut inte fråga om show off, de coachade, gav individuella tips och var verkligen måna om att ta hand om alla i gruppen. Få oss ned helskinnade, utan att känna att vi helt tappat masken.

Ett sista åk från Grand Monté ned mot Les Praz förgyllde dagen och vi avrundade med en värdig after bike på en skönt ställe som endast sålde öl från det lokala bryggeriet.

På kvällen anslöt sedan Magnus, direkt från nio dagars cykling i Finale Ligure. Näst på schemat stod en tur till Aostadalen i Italien. Efter en härlig dusch blev vi överväldigade av nästa 3-rätters middag, skruvade lite på cyklarna och föll sedan i säng lyckliga och med lite ömma kroppar.

Pila

Frukostproceduren upprepade sig och denna dag hade Martin, förutom att rulla ut cyklarna, även sett till att kvällen innan sätta våra skor i torkrummet. Vilken servicenivå! 

Idag var orden att packa ned passet då vi skulle åka till Italien genom Mt Blanc tunneln. Vi passerade Courmayeur och var snart framme vid Aosta. En gammal romersk stad belägen mellan St Bernadspasset och Grand Paradiso i en stor dalgång döpt efter staden. Utgångspunkten var skidorten Pila. På parkeringen märkte vi att det var ett populärt tillhåll för cyklister, helhjälmar och gedigna downhill- och enduro cyklar dominerade. Efter en lång uppfärd i ägglift kom vi fram till mellanstationen. Det var söndag och vimlade av folk i liften upp till den övre bikeparken. Guiderna tog beslutet att åka ned igen, ett nätt åk på drygt 1000 fallhöjdsmeter. 

Återigen byggd bikepark-stig, stenhårt underlag, olika spårval, hopp, drops etc, brant och snabbt. Det dammade rejält och stigen sög musten ur mig, jag tappad koncentrationen och gick över styret. Landade hårt på huvudet och axel, tacksam för att helhjälmen satt på huvudet men bannade mig för att jag inte han skaffa axelskyddet innan resan. Men efter sedvanlig rörelsekontroll så cyklade jag vidare, på kvällen letade jag upp ett axel/bröstskydd… Bättre sent än aldrig, axeln var dock lite trasig resten av veckan. MTB är som kampsport, gör du ett misstag gör det ofta ont. Och det är alltid ditt fel.

Efter en god italiensk lunch (Karl Johan svamp pasta) väntade ett större äventyr. Vi tog lift så långt vi kunde upp på berget och efter några minuters cykling nedåt väntade en lång, brant stigning upp mot en kam på ca 2700 m. Mestadels följde vi en körväg, stundtals cykelbar för de starka. De flesta valde dock att pusha cyklarna och spara på krafterna för nedfärden.

Väl uppe på kammen bländades vi av en magnifik utsikt över italienska, schweiziska och franska alperna. Stigen längs kammen var både lockande och skrämmande, bergssidorna var på sina ställen väldigt branta, så det blev ömsom rullande, ömsom ledande för min del. Det blev även lite spännande kamklättring med cykel på axeln innan det var dags att peka hjulet nedför. 

Att få cykla i denna alpmiljö i en kombination av härligt flow, styvbranta utmaningar ger mersmak. 

Fredrik Steigård

Nu väntade 2200 fallhöjdsmeter av teknisk nedförskörning på naturlig stig. O gosh!, vilket åk det blev.  Först följde vi en stenig, smal stig i öppen terräng, sedan snabbt rull på körväg och därefter brant in i skogen på trång single track bland sten, rötter, snäva svängar. Helt enkelt en komplett tur som innehöll tutti!

Väl nere vi basstation så bredde leendena ut sig över hela dalen, vi lastade på cyklarna och åkte hem till Chalet Annabelle där after bike med nötter, korv, chips och iskall öl väntande på terrassen. Dagen var fullkomlig, vi var alla nära himlen.

Les Houches &Verbier

Varje morgon åt vi en fullödig frukost och på kvällarna enastående middagar men fina viner, avec och  kaffe. Dagarna var långa och intensiva, den vilodag som var inlagd i programmet gjorde gott för vissa, andra passade på att köra extra hårt. Människor är onekligen olika.

Nästgårds Chalet ligger liftområdet Les Houches. Här har stigsystemet för MTB utvecklats kraftigt under senare år och många nya linjer brutits upp. Jordiga, loamiga stigar med bra grepp som förgrenar sig och går ihop, när andan faller på eller tappas.

Valet är ditt, hard lines, not so hard lines. Men allt så pass brant att de flestas underarmar tröttas. Några i gruppen var riktigt starka, de verkade som vanligt oberörda. Jämför, jämför inte, inse, att det är många timmars slit bakom den staminan. Från toppen av liften har du Mont Blanc massivet mitt framför ögonen, påtaglig påverkan, helt enkelt svindlande. Ett fostrande stignätverk att ha runt hörnet. 

I byn hade Martin rykte om sig att vara snabb, en del av oss kunde bekräfta det. På vilodagen guidade han gänget på en extratur i Les Houches, få kunde ta rygg, medan jag vilade upp mig.  Resedirektören börjar bli gammal och trött.

Näst sista dagen åkte vi upp mot Le Tour igen och gjorde stora åk ned mot den Schweiziska sidan, Trient,Vallouise.  Sound of Music blandat med James Bond feeling…

Vansinnigt fina stigar över alpängar, fäbodar, bondgårdar. Allt på en nivå som vid det här laget passade alla. Vi delade också upp oss i två grupper så att vilja kom i balans med förmåga. Martin, Wayne och Graham hade planerat hårt och därmed precist för att logistiken skulle funka, sjukt imponerande med tanke på den komplexa topografin och alla oberäkneliga variabler. Hatten av.

Veckan avslutade sedan med en episk dag i Verbier där Graham guidat många år. Där var det en sann  fröjd att köra bikepark, sjukt välbyggd. Stigarna bortom parken?  Utom denna värld.

Tyvärr överskattade jag både min vilja och förmåga och valde fel avslut, blev det femte hjulet gav mig på ”Vertical”. En stig långt över min förmåga.

Borde valt den snällare linjen ned.  Men kul att ha sett stigen, mestadels med cykeln som ledhjälp.  Nu vet jag vad det handlar om för min del. Skills om mod måste upp många snäpp!

Summering


Veckan i Chamonix med Lisa, Martin, Wayne, Graham, var komplett.  Undertecknad är jävig såklart, men ändå! Under 20 år i branschen har jag aldrig upplevt något liknade. På med skyddsutrustningen och släng dig mot friheten i bergen!

Nicke Sundström /Pathfinder Travels

Photocred: Magnus Pajnert/ Wayne Coates/ Nicke Sundström
Filmcred: Peter Tunek

Nyhetsbrev

Kammarkollegiet

Vi har ställt resegaranti hos Kammarkollegiet.