Världen; en glob som vreds och snurrades runt i barndomsrummet. Lättfotad gick jag på jorden medan vyerna vidgades och världen krympte. Allt mer blev begripligt, synligt och nåbart för en växande kropp och tanke. Men fortfarande; de stora vita fläckar, det okända. Svart attraktion.

Det handlade bara om att välja. För oss som blev unga vuxna under 1980- och tidigt 1990-tal, var resandet en självklar del i allmänutbildningen. Sällan såsom en bildningsresa, mer ofta som en flykt eller livshållning. Konjunkturen gav allt och som på räls gick det. Utan eftertanke flög vi kors och tvärs över vår planet. Lonely Planet hade etablerats och Asien, Sydamerika, Afrika, Oceanien låg redo för våra unga fötter. 

Det gamla Europa var interrail, utrangerat. Ett större äventyr var därute. De som hade förmågan att lyfta blicken insåg dock redan då, att allt var alltför förutsägbart för att ge begreppet äventyr egentlig mening. Så, vi var inget annat än långt bort resande turister. Vi följde strömmen.

Jag var dock nöjd med det jag simmade i, såg och upplevde då. Det relativa, räckte för att vidga mina vyer. Men en sökandes natur gjorde att jag aldrig hamnade rätt i karriären. Istället ramlade jag in i Pelle som ramlade in i Adrian. Vi startade ett Västsvenskt reseföretag men det självklara namnet Pathfinder Travels, en svar fot på vit grund, redo att ta avstamp.

Vår idé var att ge stora bergsupplevelser i lite udda miljöer. Vi ville få folk att uppleva saker, helst sådant som skavde lite runt anklar och hals.

Vi började med två kioskvältare, ski touring i Höga Atlas Marocko (år 2000) tätt följd av ospårat och ospecificerat i Iran (2001). Vi hade en kund på första resan, som drog med sig åtta andra på resa nr 2. Sen dog det ut ett par år…

Jo, men vi hyfsade till oss, sonderade marknaden, breddade och diversifierade. Klev uppåt, mot Himalaya. Där vi sålde ännu ett flaggskepp, en tältbaserad vandring upp mot Ganesh Himal. Ett oländigt, okänt, vackert bergsmassiv mitt i Himalaya tillägnat den på alla sätt fascinerande gudomen Ganesha. Det var i vår Nepalesiska kompanjons hembygd vi vandrade i. Ram Sapkota, en sann solidarisk överlevare och arvtagare till Ganesha i denna del av världen. 

Kapitalet haltade men vi breddade oss än mer. Hjälpbehovet i Nepal hjälpte oss att tänka rätt och framåt och vi började sälja Everest Base Camp trek. Mer välordnat, boende på tea-houses, en vandring på väg upp mot ett ikoniskt landmärke strax nedan dödens zon. Många ville gå för att se den högsta landmassan sträcka sig upp mot det infinita. Vi fattade det och kapitaliserade. Sålde och kunde hjälpa många fler i Nepal. Även oss själva. 

Vi var också där, gick upp mot berget, älskade det. Men det var inte nog.

Det är en läggningsfråga, vart du vill komma, österled, västerled, norr eller söder. Turist som jag var granskade jag globen i alla väderstreck på jakt efter vita fläckar i det blå och gröna. Bergskedjorna gisslade med sina stegjärnssteg i det tysta rummet.

Länge hade jag tittat på Östra Himalaya, utlöparna som sträckte sig från Bhutan och Sikkim. Antagligen för att den delen, vid tillfället för det aktuella sökandet, inte fanns beskrivet i några reseprogram. Just därför lockade området, en vit fläck på besökskartan. Hur tar vi oss dit? Nordöstra Indien, sydvästra Kina, nordvästra Burma (Myanmar). 

Få vägar, stora djungelområden, och därbortom, berg. Jag undersökte och kom fram till att det var svårtillgängligt. Framför allt av politiska skäl. Jag hörde mig för genom kollegor/konkurrenter som kunde mycket om den delen av världen. De sa nej, inga tillstånd, dit kan du inte resa! Den vita fläcken föll i skugga.

Men så en dag blev vi, Pathfinder Travels, kontaktade av en finsk man, Mika, han hade byggt upp en turistverksamhet i Myanmar och hade ett förflutet i samma bransch som vår. Mika kom med förslag på rundresor i landet, besöka de stora kulturområdena, guldbeklädda stupor, åka flodbåt, flyg och buss genom det exotiska landet. 

Utan berg ingen dalbana, tänkte jag, när kommer det roliga? Så jag slängde ut en fråga från höger. Är det möjligt att komma upp till Burmesiska Himalaya? Om så är vi intresserade. Till min förvåning och förtjusning blev svaret, ja.

MIKA

Jo, han hade varit i landet ett tag och gillade själv att söka det icke uppenbara. Ganska nyligen efter vi fått kontakt hade delar av Kachin regionen, norra delen av Myanmar, blivit möjlig att resa till. Den region varifrån Burmesiska Himalaya kan nås på ett rimligt sett.

Helt stängt hade det inte varit tidigare, men för att kunna få inresetillstånd till regionen hade det krävts synnerliga (vetenskapliga eller andra mer obskyra skäl), omfattande byråkrati, och säkert, mycket cash. Militärdiktaturen hade sina skäl att begränsa tillträde. Såsom nationell prestige, tvivelaktig handel med guld, ädelstenar och vem vet, icke tillåtna substanser.

Mika sydde ihop det, skapade ett program upp mot toppen, Phonyin Razi Peak 4282 m som han först sålde till en grupp finska gäster, sedan till en grupp japaner. 

Startpunkten var Putao, sedan jeeptransport ett par mil nordväst, därefter vandring upp över några kullar, till de sista byarna innan djungel och vidsträckta berg tog över. På något sätt lyckades den förstnämnda civiliserade delen av rutten hamna på National Geographics lista över de 50 vandringar man borde göra innan man dör. Den kritiska massan för bedömningen av detta torde vara minimal. Namnet var lockande ”The Last village trek” . Men vägen var lagd för oss, vi hade program, pris, en plan. Rutten ovan the Last village Trek var dock höljd i dimma.

TEAMET

Jag kunde ju åkt själv, eller dragit ihop ett gäng kompisar. Men jag ville erbjuda våra gäster något extraordinärt. En möjlighet att kliva ur komfortzonen, ge sig in på ett äventyr på riktigt, off the grid. Så jag tog Mikas program, det var ju ändå beprövat (två fall), paketerade och saluförde. 

Vi blev strax därefter kontaktade av ett bolag från Stockholm och jag ringde en av cheferna och förklarade snabbt förutsättningar för resan; att vi körde den för första gången, att det var en expedition ut i det okända och inte en etablerad tur. 

Han lyssnade och berättade att de hade tidigare lämpliga erfarenheter, toppar på över 6000 i Himalaya, skitouring i udda miljöer etc. De var helt enkelt redo för dans. Rösten var rak och bestämd och jag fick omedelbart ett gott intryck. 

Vi bokade in ett möte och ett par veckor sedan satt jag på deras kontor centralt beläget i huvudstaden. De var nio personer i hans gäng. Två tidigare, väl beprövade gäster, från vårt håll bokade också in sig, Så vi var 12 inklusive mig, 3 kvinnor, en ungdom och sedan ett gäng gubbar runt 50 +.

På mötet förklarade jag följande:

• Jag eller ingen jag kände (förutom Mika) hade varit i området förut.
• Tillstånd att besöka området hade endast varit tillgängliga sedan ett och halvt år tillbaka.
• Det fanns inget som motsvarade fjällräddning i området. Endast lokal polis och militär.
• Det fanns ingen mobiltäckning och satellittelefoner var förbjudna av militären.
• Det enda möjliga kommunikationsmedlet var walkie talkies, helt meningslöst då vi skulle befinna oss miltals från närmaste potentiella räddningspatrull.
• Det enda livlinan var en Spot med möjlighet att skicka SOS-signal, men vem skulle plocka upp den?
• Wifi, he, he

Vidare gav jag vissa förhållningsregler:

– Specifika, tidsrelaterade frågor går bort: (Hur lång tid är det tills vi når lägret, när blir det lunch, när får vi middag e.t.c)

– Specifika rumsrelaterade frågor går bort. (Hur brant är det, hur ser terrängen ut , hur många km är det kvar e.t.c)

– Matrelaterade frågor går bort: Vegetarian, vegan, lacto ovo,,,Vi får äta det som bjuds, ta skeden dit vi kommer.

Det jag kunde förmedla, vid sidan av resplanen som helhet, var: Generell information om klimat, höjder, distanser (uppmätta genom Google Earth), tips om utrustning/kläder, förberedande träning och lite om potentiella faror i form av vilda djur.

Det skulle inte finnas tiger i området, sannolikt inte leopard, knappast heller Himalayabjörn då jakten gått hårt på dessa arter. Så på däggdjurssidan hade vi inget att frukta. Insekterna lämnade jag därhän, för många och för svåröverskådligt. Men jag visste att det fanns myggor, sandflugor, steklar, spindlar e.t.c. som kunde ge elaka (eller värre) bett. Så all form av insektsskydd skulle tas med.

Sedan började jag kolla på reptilsidan, det skulle jag inte ha gjort.

THE DANGEROUSLY VENOMOUS SNAKES OF MYANMAR

Hette den vetenskapliga rapporten jag hittade med huvudförfattaren Alan E Leviton. Den börjarde hoppfullt med:

”No fewer than 39 species of dangerously venomous snakes are currently known to inhabit Myanmar and the adjacent coastal waters. Of these, 15 are sea snakes — Of the remaining 24 species, all are terrestrial in the sense that none voluntarily enters coastal waters”

Jag läste det snabbt och slarvigt som ett önsketänkande: Ormar i havet, vid kusten, i risfälten, inte uppe i bergen dit vi skulle. Men jag läste vidare och kom fram till att det även fanns ett större antal giftormar i den regionen vi skulle röra oss i. I sammanhanget ramlade jag över en National Geograpic artikel om en amerikansk expedition till Myanmars högsta berg, Hkakabo Razi, 5 881 meter över havet.(De skulle repetera en första bestigning som ett Japansk team gjort ett par år tidigare). I artikeln framkom att de hade tagit risken för giftormar på största allvar. 

Självklart tog jag omedelbart kontakt med Mika efter genomläsning och frågade om vilket säkerhetstänk fanns kring detta. Skulle vi ha serum med oss? Kunde de lokala guiderna avgöra vilka ormar som var giftiga etc? 

Svaret var tydligt och klart. Enligt Mika fanns inga giftormar i området vi skulle befinna oss i. Det hade inte varit något problem tidigare. Ingen anledning till oro med andra ord. Men det gjorde mig inte helt övertygad. Enligt utbredningskartorna jag studerat skulle det finnas ormar i området strax intill, där det hade varit en forskningsexpedition. Samma biotop, enda skälet till att utbredningskartan hade prickar där, var att det var platsen för observationer… (Nämnde Leviton dog förövrigt i fält, i övre Myanmar, till följd av ett ormbett.) 

Så reste vi, via Bangkok och fram till staden med det vackert klingande namnet, Mandalay. Vi landade i ett platt odlingslandskap, blev välkomnade av en lokal guide enligt plan och åkte in mot staden på hyfsat bra vägar. Det omedelbara intrycket var att det var mer välordnat och modernt än vad jag föreställt mig. Stadens Down Town visade dock en annan sida, dålig asfalt, ett gytter av folk, överliggande eltrassel, tusentals scootrar och lukten av kloak och tvåtaktsolja, jaa, äntligen borta!

Dagen efter bjöd på sedvanlig sightseeing, det mest kittlande var stadens marknader och ett besök till en tempelgrotta med munkar som hade gjort vårthår till en sinnessjuk konstart. 

Men vi hade inte kommit hit för att lotsas runt över världens längsta träbroar, eller beskåda en samling av 100-tals vitkalkade pagoder. Vi ville till bergen.

DEN ÖVRE RESAN

Planet hade ca 70 säten, självklart propellerdrivet, borde lagt typen på minnet, men omedelbart gillade jag det. Det ingav en lagom dos av tillit, luggslitet, stabilt och väl beprövat. Vi var de enda européerna vad jag kunde se, än mer hoppingivande för syftet. Vi taxade iväg, tog luft och sträckte ut över Irrawaddyflodens breda dalgång, med dess otaliga utdikade och naturliga biflöden, vilka gav oceaner av risfält liv. En gång i tiden var Burma världens största risproducent, stort. 

Efter en stympad timme tunnades fälten ut, skogen tog över, en svulstig djupgrön, veckad matta med endast platta skuggor som riktmärken riktade till ingenstans. Tills vi nådde fram till utkanterna av Myitkyina, där ljus gräsgrön uppodlad mark kring flodstrimman återuppstod. Vi mellanlandade, släppte av och på passagerare. Märkbart bland de som klev på var att alla hade med sig stora kassar av mat och vatten. 

Efter Myitkyina, som är huvudorten i Kachinstaten, finns ingen direkt farbar landväg norrut under stora delar av året. I bästa fall hålls den öppen under en kort tid av torrperioden. Det är dock ett sisyfosarbete, monsunen spolar bort det som byggs upp. Det är långt ifrån varje år vägen återställs. Allehanda konjunkturer avgör, politiska, ekonomiska och religiösa. Kachinstaten är en kristen enklav inklämd mellan ateism (kommunism) i norr och buddism i söder. Det är glesbygd däruppe, att underhålla en väg är en dyr penning. Snart var vi i luften igen och nu försvann civilisationen för gott. I någon timme flög vi återigen över det djupgröna havet utan att se tillstymmelse till bebyggelse, inga vägar, bara utsträckt djungel. Skrämmande och befriande. Hade jag hamnat mitt i den, tror jag att mina möjligheter till överlevnad varit noll. 

PUTAO

Den sista kontrollerade centralorten i norra Myanmar, här finns allt, en fotbollsplan, en sjukstuga, en bar, två restauranger och en polisstation. Den sistnämnda måste anses överflödig, i ett samhälle utan flyktvägar reglerar de civila sig självt, stationen måste tolkas som ett uttryck för politisk kontroll.

En gång i tiden, inte alltför länge sedan, hette Putao, Fort Hertz. Den var då en avlägsen, gudsförgäten engelsk militär utpost uppkallad efter William Axel Hertz, som ledde den första brittiska expeditionen till norra Myanmar på 1880-talet. 

Under andra världskriget blev det under en period helt avskuret från yttervärlden i samband med Japanska invasionen. En mindre del av The Burma Frontier Force huserade i posteringen men landningsbanan blev satt ur bruk och de var helt isolerade under en tid. I juli 1942 släpptes en fallskärmstrupp (153rd (Gurkha) Indian Parachute Battalion ned i närheten av Myitkyina för att undersöka läget i området och marschera 250 km genom djungeln upp till Fort Hertz. De lyckades! Tillsammans med ytterligare luftsupport kunde de återställa landningsbanan och stärka försvaret mot Japan. Med tanke på det jag reflekterat över när jag flög sträckan och blickade ut över det gröna havet nedan, blir jag mäkta imponerad av den prestationen.

Nåväl, vi blev alltså mötta av de välvilliga Muli, John och Nun som pratade god engelska, utbildade i den lokala skolan och vidareutbildade på bibelskola i Indien. Kachinstaten är som nämnts, kristen, och den som översatte bibeln till det mest spridda lokala språket var svensk. Ola Hansson, en småländsk, språkbegåvad emigrant som for över Atlanten, blev där baptist och kände att missionen kallade. Han kom till Myanmar på 1890-talet, reste norrut, fick mycket god kontakt med lokalbefolkningen (mestadels animister) och lyckade övertyga dem om fördelen med den ende guden och hans son. 

Jag nämnde hans namn, de kände till honom, omnämnde honom som ”Papa”. Det gav oss som svenskar en omedelbar god ställning.

Så våra bibelkunniga guider tog oss med till något som förvånade, ett lodgeområde med perfekt klippta gräsmattor, krattade gångar, fin fina bungalows och matsal som serverade god mat och iskall öl. Allt tack vare Mikkas gedigna förarbete, och naturligtvis, människorna på plats.

Efter att Aung San Suu Kyi tillträde och fick regeringsställning 2016, lättade landet upp. I den luckan trängde sig Mika in. Han vilade inte på hanen som den bergsman han är, och reste upp till Putao.Letade upp boenden och restauranger, organiserat logistik, och möjliggjorde turer upp mot +4000 meters berg genom hyfsat otillgänglig djungel. Själva plattformen hade dock etablerats tidigare på 2000-talet, genom naturvetenskapliga expeditioner i området. De hade huggit ut stigar längs med floddalar, byggt enkla skjul och tagit de första stegen. För att söka efter nya arter, nya sammanhang. Fortfarande är denna del av världen en hyfsat vit fläck på kartan. I regionen uppskattar man ett det finns 1000- tals oupptäckta, eller kanske sannare, icke officiellt namngivna, klassificerade arter. 

I själva Putao hade den militära nomenklaturan sett till att ordna fina lodger för stunder av kontemplation omgivna av frisk luft, oändlig grönska och rus. Förvånande med tanke på den så avsides belägna platsen. Min första tanke var att lodgen hade byggts upp för forskningsexpeditioner. Så var alltså inte fallet, det var för den militära eliten, som så länge, alltför länge, behärskat det land vi befann oss i.

Vi checkade in, fannoss tillrätta och gick sedan för att äta middag. I matsalen satt vi och ytterliggare ett sällskap. De visade sig vara en forskningsexpedition bestående av olika nationaliteter, en av dem var svensk, självklart lundensisk, spränglärd botaniker. De skulle röra sig mot nordväst, vi mot nordöst. Skönt att veta att vi inte skulle gå på varandra.

Dagen efter sitter vi i samma jeepar och på väg, över små skrangliga träbroar, grönt, oändliga nyanser av grönt överallt, skog, klorofyll, lukter av allt som multnar och allt som slår ut på en och samma gång. Sedan vägs ände.

Vi möttes av våra bärare, en i svensk landslagströja, hur hamnade den där? Det visste han inte själv. Vi packade om i samförstånd och började vandra på ”Last village trek”, över enkla bäckpassager med hundratals fjärilar och sedan steg vi uppåt. Vandrade genom otaliga arter av bambu, ödlor, sniglar och blodiglar. De sistnämnda fick gruppen med blandad förtjusning stifta nära bekantskap med under första lunchen i fält. Trots att vi hade bärbara bord med oss. Där hade något tänkt fel, vi lämnade av borden i nästa by.

Bärarna, ovana och taniga, hade nog att släpa på. Vi insåg också att vi var i en annan del av världen när maten lagades och vattnet renades över öppen eld. En usp för resan skulle kunna vara: 

”För den som gillar rökig smak.”

Det var en gammal anlagd väg vi gick på, lite övervuxen emellanåt, men för att vara i denna del av världen, vältrampad. Efter passet rasade vi nedåt i överdådig fin terräng full av former, lukter och färger. Sedan kom vi fram till byn där vi skulle övernatta.

På övervåningen skulle vi sova, i ett hus på pålar, där fanns ett kök på bottenplan av stampat jordgolv,

10 meter bort ett dass, vi sov ovanför alla orenligheter. Men självklart fanns där insekter, min grupp huserade under täckt tack, jag själv sov på loftgången utanför sovrummet. Ensamhet är en dygd.

Det mäktigaste den kvällen var att mitt emot där vi bodde, fanns en kyrka. I den kyrkan började de i skymningsmörkret sjunga Gospel, som den var från år 1880 i USA. Jag låg på loftet, lyssnade, tittade på eldflugor som tände på och av. Jesus var med mig, tankarna gick i kors.

Morgonen kom, vi fick mat, hur minns jag inte, men vi blev alla mätta. Vi vandrade längs med små risfält, på en lång skraltig gångbro över en inte så strid flod, tog oss vidare, genom byar med oxar och hyfsat välmående människor, förbi en ensam häst och passerade den sista kiosken, det var en märklig känsla. The Last Village trek, vi visste att den snart skulle ta slut.

Vi kom fram till den sista byn, tittade upp mot bergen i fjärran, vårt mål, och tänkte, äntligen. Sov i ett hus som återigen var en malpåse fullt av insekter, men med myggnät för de flesta, för mig ännu en underbar natt utan skydd. Grisar bökandes utanför, lukten av rök från avslocknade matlagning, en halt häst stapplande utanför, kacklet av höns och tuppar, gloppet från en bambubevattningsstation, glopp, glopp, glopp. Kill me Bill.

Så ännu en dag med frukost, grötris eller stekt, vi satt edsvurna och tittade upp mot bergen. Sedan började vi gå efter vår värds väg mot sin torva, ja, en vältrampad stig. Därefter framträdde en knapp skönjbar öppning österut, grödorna stod glesare. Det var vår väg framåt och uppåt.

Jaz röjde snabbt väg och bättrade på en stig som enligt honom inte använts på ett år. Utan huggkniv/machete hade vi skruvat oss fram alltför sakta. Sedan trädde vi in i glesare skog, stigen blev mer lätttrampad och tempot kunde ökas. På marken låg en torr matta med löv, ödlor rasslade iväg, jag försökte hålla skärpan och spanade efter reptiler utan ben. Artikeln om giftormar hade fäst sig.

Vi kom strax därefter fram till en flod och tog en paus, njöt av solen, kylde av fötterna i det svala vattnet, åt spruckna kex och drack långsamt filtrerat vatten. Skogens skuggor var djup, djupt svarta, kontrasten mot det av solen upplysta 100 procent. Från skogen kom även lukten av sirapssöt förmultnad vegetation och en kakafoni av fågelsång i för mig okända stämmor. Floden höll basrytm till sången med sitt till synes ständigt porlande vatten.

Stämningen i gruppen var god, alla var friska och starka, samtidig fanns en svag underliggande känsla av osäkerhet. Vi hade börjat inse allvaret, att vi snart skulle vara helt utlämnade till oss själva. Vilan blev inte så lång, vi fick snart sällskap av sandflugor, detta gissel, en insekt jag skyr mer än myggor och knot. Snabbt på med kläder för att skydd.

Då inträffade första incidenten, en i gruppen halkade på en sten och slog upp smalbenet ganska illa. Ett djupt jack nästan intill benet. Vi torkade rent och drog ihop såret med suturstripes och la om. En i gruppen tog kommandot som sjukvårdare, det blev snyggt gjort och snart var olycksfågeln på benen igen. 

Stigen snirklade sig in i skogen igen och efter några timmar nådde vi åter fram till en flod. Teamet av bärare och guider började laga mat, återigen över öppen eld och snart åt vi nudlar, ris och uppblött torkat kött, Standardmenyn för de kommande dagarnas lunch och middag. Några av dagarna skulle det dock bjudas på färsk kyckling och gris. Jag hade noterat att en liten levande nasse och ett par höns fanns med i bärkorgarna.

Efter lunchen följde stigen flodravinen, det blev brant och vi gick på skrå såsom i en tunnel uthuggen i tät bambuskog som vi ansade till allteftersom. Vi gick försiktigt och passade oss nog för att sticka oss på de vassa bambuspröten, jag ett par steg efter Muli som anförde gruppen, medan Jay agerade kökarl.

I ögonvrån upptäckte jag en rörelse i bambulövverket strax uppe till höger, sedan singlade en dryga meter, gnistrande grön trädorm rakt framför mig på en halv armlängds avstånd och vidare in i bambusnåret på andra sidan. Jag hann se ögat på den, pupillen ett lodrätt streck, huggorm med andra ord, snokars pupiller är runda. Sannolikt någon form av Pit Viper. Jag visslade på Muli som sannolikt hann få en skymt av ormen, övriga bakom oss märkte ingenting. Jag gick närmre Muli och frågade honom tyst.

”Såg du ormen? Han svarade jakande.

Vet du om den är giftig? 

Mycket svarade han.”

På kvällen berättade jag det för gruppen tänkte jag, eller aldrig…

Vi fortsatte att sträva brant på skrå, dagen började bli lång och kropparna trötta. Men enligt Jay och Muli var det inte långt kvar fram till Camp 1. Strax därefter öppnade bambun upp sig men vi insåg snart att det inte var till vår fördel. Ett jordras på ca 50 meter hade skalat av bergssidan ned mot flodravinen 

Det var så pass brant att skulle du slinta på foten, tappa balansen och falla, skulle du rasa ca 50 meter ned mot ett stening flodkant. Risk för stor skada, i värsta fall död. Hade vi haft rep med oss hade sträckan säkrats upp, men det hade vi inte. Enligt informationen jag fått och gått på skulle det inte finnas några passager med uppenbar fallrisk. Raset var inte med i beräkningarna.

Jay, och Muli och några av bärarna avancerade försiktigt framåt och sparkade in, plattade till jorden och lyckades efter en stunds arbete skapa en tunn strimma stig. Vi gicks sedan försiktigt över en och en med andan i halsen. Det gick bra, alla kom över välbehållna. Men det var ett sammanbitet och tystlåtet gäng som strax därefter nådde fram till nattlägret.

CAMP 1

Det var ett träskjul, ca 15 meter långt och sex meter brett med tak av korrugerad plåt. Uppbyggt för att husera tidigare forskningsexpeditioner. I mitten av det enda rummet gick en gång av jordgolv, på båda sidor om gången, breda britsar av trä. 

Vi slog upp de medhavda tälten på britsarna och kunde på så sätt skydda oss hjälpligt från de allehanda krypen som var husets permanenta invånare. Skjulet var byggt på en liten platå ca 15 meter ovan floden. Utanför klängde sig skogen in och på, en liten upphuggen yta med högväxt gräs blev platsen för köket, där vårt lokala team slet på för att föda oss och sig själva. Men det fanns inga tillrättalagda platser med bänkar, bord, eller ansad yta att hänga på utanför skjulet. Det var långt ifrån Nepals tea-houses eller Alpernas hyttor, ja, till och med östra Europas västa hyttstandard hade känts som lyx i sammanhanget.

Den bästa platsen för samkväm var nere vid floden där stora, slipade, block av granit lagts sig tillrätta och skapat naturliga umgängesytor. Men sandflugorna ville också umgås, så det gick bort…Vi blev hänvisade till skjulets halvmörker i väntan på mat. 

Efter solnedgången kom kylan, floden ångande, sände ut dimrökspelare som steg uppför bergsluttningen mittemot, där gibbonapor började sjunga en vemodig skymningshymn. Sedan föll mörkret, vi åt i pannlampornas sken, tuggade det sega köttet, drack té, pratade igenom dagen. Det var inte läge att nämna ormen, omplåstringen av det skadade benet, passagen över landsliden var tillräckligt spännande för att ge tillvaron krydda.

Efter middagen drog sig några av sällskapet sig tillbaka till sina tält, läste böcker, kontemplerade. Andra satt samlande på britsarna och spelade kort. Jag gick ned till floden igen, sandflugorna hade gått och lagt sig, gibbonaporna också. Jag lyssnade på flodens brus och tittade upp mot en svart himmel prickad av gnistrande stjärnor. Kände mig utlämnad och fri. Pissade och gick upp för att göra kväll.

En av gästerna hade läst packlistan illa. Missat detaljen med liggunderlag. Jag lånade självklart ut mitt till denne när det blev känt. I min ungdom hade jag bott en månad i kloster med bastmatta på teakgolv som madrass, det går alltid att anpassa sig. Det var tredje natten nu och jag hade etablerat rutin. La duffelbagen som bas, byggde upp med packpåsar fyllda av kläder för att frilägga höfter, knän så gott det gick. Undvika att skelettdelarna, höfter, knän, armbågar, låg dikt an mot golvet med mjukdelar som bussningar. Jag sov lika bra eller illa som jag alltid gör. Men som vanligt under fredliga fältmässiga förhållanden blev sänggåendet tidigt, och kroppen hade många timmar att vila upp sig på i zonen mellan dröm och verklighet innan det ljusnade.

Vädret var på vår sida, bara för någon vecka sedan hade det vräkt ned regn men när vi vaknade upp sken solen igenom väggtiljorna, fjärde dagen i rad med blå himmel. Lokalteamet ruskade på sig och började stöka runt, göra eld och få igång frukosten. Jag gick ned till floden för bad och tvagning, att vara omsluten av kallt vatten, fan! Inget slår det efter en orolig natt. Re vitaliserad och glad gick jag upp för att möta gänget, alla hade sovit mer eller mindre bra. Vi åt ris, kex och stekta ägg. Än var hönorna vid liv. Vi var laddade för att börja stiga uppåt och gårdagens vedermödor var glömda.

Första dagens anmarsch hade varit en gradvis, utdragen stigning längs med olika flodsystem för att komma nära bergen fötter. Idag skulle vi gå upp mot bergens knän. Så omedelbart bar det uppför, brant genom skogen, hala stigar med massor av rötter, höga träd, ingen överblick, vassa buskar.

Jay, Muli och jag hade snackat ihop oss, gjort en utstakad plan: Kraftigt hålla ned tempot, gå stadigt sakta och tålmodigt, inte pausa förrän det var dags för riktig vila. Gruppen var tillräckligt erfaren för att acceptera det låga tempot, få alla med på tåget. Härföraren gnisslade lite emellanåt för att det gick för långsamt, men rättade sig ändå in i ledet. Han insåg att det i det rådande läget verkligen var: En för alla, alla för en.

Efter några timmar uppför i ihållande brant terräng kom vi upp till en glänta där ett fallfärdigt, gistet skjul var placerat. Vi var alla glada för att det endast var en plats för lunch, det lokala teamet jobbade på, gav oss mat. Vi hade fullt sjå med oss själva. Skratta, äta medhavd Djungelvrål till efterrätt, hålla humöret uppe.

Sedan blev det än brantare, de högväxta regnskogsträden glesade ut, rhododendron och andra mer lågväxande träd och buskar tog över. Vi vandrade på ett system av mindre åsar, ibland blev det väldigt brant upp och ned, men i huvudsak ihållande i ca 25 -30 grader uppför på underlag av lera och hala rötter. Här och där öppnade skogen upp sig och vi kunde blicka ut över mer höglänta bergssidor. Topparna vi åtrådde låg ännu dolda.

CAMP 2

I god tid nådde vi fram till Camp 2, samma typ av skjul, mindre mängd insekter, högre höjd. Där fanns även en liten mindre yta för umgänge, en öppen, mindre borstig gräsplätt med vidunderlig utsikt över bergskammar som sträckte sig uppåt mot vår målbild. Vårt teams sociala geni halade fram en kortlek, en flaska Gammeldansk och whiskey i den ordningen. Grisen blev slaktad och vi slapp tugga upp det torkade köttet. Kvällen var räddad.

Toaletttältet, som vi av pedagogiska skäl hade med oss, blev dock olyckligt placerat längst ute på en åskant. Tippade du bakåt hade du förutom din egen och andras skit att hantera, ett långt fall genom ris och snår. Men det fanns dock många andra platser att förrätta behoven på om du trampade upp eller ned en liten bit från lägret. Det sanitära slitaget, vart det än skulle ske, måste anses, så även i efterhand vara diminutivt. 

Vi var nu uppe på ca 3000 meters höjd och natten blev sval, stjärnorna lös starkare än luften som var kristallklar. Alla sov som små prinsasessor och stämningen på morgonen var på topp. 

Dagen därpå fortsatta stigen uppför genom mossbeklädd rhododendronskog. Efter en stund skiftande landskapet karaktär och skogen öppnade upp sig alltmer. Vackra tallar med lila kottar, Pinus wallichiana, förde tankarna till japanska träsnitt. Vi kunde nu för första gången få en klar vy över toppen vi skulle bestiga. Den kändes fortfarande avlägsen. Därefter började vi gå på väldigt smala, branta, åsryggar bevuxna av lågväxt och tunn bambu. Ju högre upp vi steg, desto glesare blev bambun och gräset började alltmer ta över. Vi passerade trädgränsen. 

Åsen vi gick på övergick alltmer till en sönderbruten klipprygg med några rätt luftiga passager. Sista biten ned mot vårt tänkta nattläger var så pass brant och exponerad, att ett rep inte hade varit helt fel. Vi utövade vad våra grannar i väst kallar ”lätt klyvning”.

Vi hamnade via en travers mellan klipporna till en liten sluttande sadel bestående av stenblock, detta skulle bli vårt camp 3.

CAMP 3

Camp 3 var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, jag hade föreställt mig en platt gräsplatå med väl tilltagna umgängesytor. Vad vi tittade på var en brant, ogästvänlig, stenig sluttning, knappast lämplig för umgänge. I mitt team var alla undrande, té blev serverat på bergskammen medan jag satt i konferens med Jay och Muli.

Alternativ 1: Gå på! Passera sadeln, idka lättare klättring, och nå en höghöjdsplatå på 4000 m med massor av tält- och umgängesytor på platt mark. Dagen efter, endast 150 m att nå toppen. 

Alternativ 2: Slå läger där vi var.

Marschen upp till Alt:1 beräknade vi till plus två timmar i bästa fall utan incidenter. Klockan var strax efter 16.30. Sista biten upp, som skulle vara lätt enligt mina bundsförvanter, innebar sannolikt vandring med pannlampor och därefter lägerfix i mörker. Jag synade mitt team, analyserade acklimatiseringstakten, viljan att gå på. Ytterst tveksamt. Vi var alla rätt slitna. Så vi tog beslutet att stanna. 

Det fanns ett antal rester av terrasser på sluttningen där tält tidigare varit uppslagna. Det lokala teamet och gruppen började arbetet med att bättra på dessa och efter någon timme fanns ett antal hyfsat dugliga tältplatser med tält uppslagna och ett större mässtält var på plats. 

Vi var dock lite korta på tält visade det sig, bärarnas sovsäckar var inte de bästa och de behövde allt skydd de kunde få. På 3800 meter och ett par minusgrader förväntad nattemperatur nedåt, dessutom vind som kunde komma närsomhelst. Skydd för alla var prio 1.

Jag hade en bra vintersovsäck, lokalguiderna hyfsade säckar. Det fanns presenningar, så det tält som var avsett för mig och de två lokalguiderna, fick de bärarna som blev utan tältplats knö in sig i. Guiderna fick reda sig själva.

Jag tittade ut en lämplig plats och började bygga mig ett rede. Bättrade på en redan befintlig plattare yta med sten. På sluttningen växte någon form av kvanne samt ljungliknande buskar. Jag la en bädd av kvanne i botten och byggde sedan på redet med den ljungliknade växten och mindre packpåsar med kläder i och snart hade jag åstadkommit en drägligt mjuk sovplats. På det la jag en presenning som jag kunde sno runt mig. Jag prövade mitt rede och tyckte att det var på gränsen till kungligt. Kände mig som en örn.

Vi åt middag i mässtältet som lutade åt alla håll och med ett golv som var av det buckligaste slaget. Det blev ingen lång sittning och snart drog sig alla tillbaka till sitt. Laddade inför morgondagens toppstöt. Stjärnorna hade börjat tändas, vinden låg stilla, det skulle bli en vacker natt. Jag kurade ned mig, njöt av känslan att vara ensam mellan berg och himmel, slöt ögonen och somnade.

SKARPT LÄGE

Klockan tre blev jag väckt av guiderna och en av gästerna. Gästens son, den starkaste i gänget, hade blivit riktigt dålig på natten, feber, frossa och yrsel. Jag sparkade av mig presenningen stel av frost, tråcklade mig ur sovsäcken och vi gick ned till deras tält. Nog var han i dåligt skick, han hade känt sig lite krasslig redan på kvällen med halsont och huvudvärk och på natten hade det blivit värre. Vi resonerade om det kunde vara höjden, jag gjorde dock bedömningen att det var något annat. 

Hursomhelst var det inte läge att gå högre för hans del och vi tog ett preliminärt beslut att Muli, pappan och sonen skulle gå ned till Camp 2, vänta på övriga där, medan vi gick vidare upp mot toppen, sedan återsamlas i Camp 2 och gemensamt vandra vidare ned till Camp 1. 

Jag gick tillbaka till redet och vilade någon timme till, packade sedan ihop och gick ned till det lokala teamet och försökte hjälpa till med frukosten, men var mest i vägen.

Vi purrade upp gänget och åt tillsammans i pannlampornas sken. Tog beslut. Muli, pappan och sonen vilade lite till. De skulle ha en tuff dag framför sig, att först klättra upp på åsen och sedan gå brant nedåt på vingliga sjukdomsben var ingen sinekur. De såg dock tillräckligt krya ut för att klara utmaningen.

Övriga i gänget var dock laddade för toppstöten. Det bästa var att stora delar av bärarteamet också ville följa med, ingen av dem hade varit högre än den plats vi nu var på och var nyfikna på det som fanns därovan. 

Vi samlande ihop oss och gick sedan med lätta dagsäckar upp över åsen ovan tältlägret och skråade ned på andra sidan. Bärarna gick ännu lättare, helt utan packning. Sedan blev det ca 50 meters brant ”klyvning” mellan klippor och buskar innan det flackade ut och grästuvor samt sten blev allenarådande. Snart var även buskgränsen passerad. Vi slog därefter kors och tvärs över en stor öppen sluttning, det började ljusna, pannlampans kägla blev överflödig, gryningen hade kommit. 

Solen bröt igenom bergens svarta kammar när vi nådde platån ovan sluttningen och en av de vackraste soluppgångar jag upplevt trädde fram i all sin skönhet. I nordöst mot Kina, i nordväst mot Indien, kunde vi blicka ut över berg och åter berg, i fjärran blänkte östra Himalayas toppar högsta toppar i snö. Ett stiglöst, helt orört landskap bredde ut sig framför oss, omedelbart infann sig viljan att bara vandra vidare utan slut.

Uppe på platån fanns små gölar och en liten sjö. På gölarna låg ett tunt skikt av is, bärarna upptäckte detta märkliga fenomen för första gången, kände på det med händer och fötter, förundrades. Snart började de kasta stenar på isen och en större sten bröt sönder den märkliga spegeln. De plockade upp ett tunt flak av is, tittade genom det, bet på det, skrattade. Den första förnimmelsen av något nytt, inget är så bra som för första gången, tänkte jag avundsjuk. De kunde också blicka ned på en slingrande gräsgrön strimma långt där nedan. Där låg deras byar, sedda från ovan, på ett sätt de aldrig sett förut.

Vi själva var dock toppfokuserade och strävade på längs en rygg av rätt snäll blockterräng, det starkare könet drog det längsta strået och snart stod de två första svenskorna på toppen av Phonyin Razi Peak 4282 m. Straxt åtföljda av resten av de första svenskarna, lokalguiden och bärarteamet. Vi var på toppenhumör och vädret likaså, inte ett moln, inte en vindpust. Vi hade lyckats. Sannolikt de första svenskarna, men vem vet? Just där och då kändes det inte viktigt. Viktigare var att det bärarteamet var med. Vi behövde inte deras support för toppen, de gick med upp av ren nyfikenhet.

Sedan bar det av nedåt i raskt tempo, utsikten var bedårande och jag njöt för varje steg. Snart nådde vi fram till vårt läger. Vi rev det raskt och vandrade ned mot Camp 2. Där träffade vi Muli samt pappa och son. Sonen var fortfarande illa däran och vi beslöt att, mot regelverket, peta i honom antibiotika och rasade sedan nedåt mot Camp 1, det gick bra, sonen hade det svårt, behövde balansstöd i snart varje steg. Det var oroväckande och min ångestnivå sköt i taket, det fanns även en mamma därhemma. Oron hade legat över mig hela dagen. Det var långt kvar till safe zone. Men pojken verkade fortfarande vara redig. Jag bad en tyst bön och hoppas på det bästa.

ÅTERMARSCH

Vi installerade oss snabbt i Camp 1, gick ned till floden, badade, gav blanka fan i sandflugorna, nu fick de bita bäst de ville. Gibbonaporna stämde åter upp till skymningssång, flodskummet förångades och rykte slingrande sin väg upp mot de mörkt gröna trädtopparna medan mörkret föll. En lång dag var till ända och efter en kort och effektiv middag föll vi i säng.

Dagen efter väntade den exponerade passagen över landsliden, jag och det lokala teamet hade satt klockan tidigt och var där och byggde en lejdare av bambu och grävde ut stigen så att det hamnade på en dräglig säkerhetsnivå. Alla tog sig över med lätthet och vi gick i bra tempo nedåt längs med flodravinen, uthuggen och rensad. Inga ormar syntes till.

Sonen var fortfarande svag men penicillinet verkade ha haft effekt, det gick åt rätt håll gudskelov. Vi åt lunch i solen där vi hade haft första rasten på anmarschen, badade ogenerat, ingen ville längre dricka uppkokat rökigt vatten, ingen brydde sig om att rena eller skyla, vi hade byggt upp en tillit till att vattnet, som kom från bergen ovan, utan någon som helst påverkan av människan, renad genom jord och sand, dög åt oss. Ingen blev sjuk eller generad. 

Men exponeringen för sandflugor kom att få konsekvenser. Vi sov sedan återigen i samma hus i ”The Last Village” medan insektsgiftet verkade.

Ett stukat team såg morgonljuset komma, slitna, smutsiga och med armar och ben uppsvullna av insektsblemmor, vissa värre än andras. Originalplanen var att följa samma väg ned som upp, det vill säga ännu en natt i ett byhus, sovandes som packade sillar i klump på ett golv. 

Lodgens sköna sängar med vita strukna lakan i tvåbädds-bungalow, lyxen av en dusch, möjligheten att klä om till middag, beställa mat från en meny, och för vissa framför allt, en iskall stor öl, lockade svårt. Vid frukost hade vi rådslag, beräknade distans, möjligheten att dubbla dagsträckorna och nå fram till det där åtråvärda lyxen i Putao.

Det skulle innebära ca 38 km marsch mestadels lätt nedför, dock men en knyck på ca 300 m stigning uppför efter ca 33 km, sedan nedåt de sista 5 km. En lång dag i alla avseenden. Men vi hade en sjuk ung man med oss i sällskapet. Utsikten att han skulle orka gå hela denna sträcka, trots att penicillinet bitit än mer och hans livsandar började återvända, var helt enkelt en omöjlighet. Men det fanns hästar i byn och med hjälp av Muli och Jay hade vi snart löst en fyrfota transportmöjlighet. Pojken var inte allergisk som tur var och han satt snart säkert i sadeln. 

En lokal hästförare, Muli och pojken gav sig iväg på den stig vi hade tagit upp medan vi valde en alternativ, rakare, snabbare stig söder om floden.

Vi trampade på bra, då och då stannade vi upp och blickade upp mot topparna vi lämnat bakom oss, kände oss stolta. Sedan väntade ännu en utmaning, vi skulle korsa flodbädden och hamna på samma sida som Muli och sjuklingen. Det var vår mötespunkt. Framför oss uppenbarade sig en 150 m lång, skranglig, dåligt underhållen hängbro av bambu, teak och rostig vajer. Långt ifrån hängbroarna av gedigen metall på trekkinglederna i Nepal.

Men ingen var rädd för något längre och vi balanserade oss över med lagom distans till varandra och kom fram till andra sidan. Där hade det blivit bättring, ögonen såg piggare ut på ryttaren och hästen verkade fortfarande vara i gott mod. God bless! Åter i bibelland.

Vi vandrade vidare nedåt, började den sega stigningen uppåt, över passet och på trötta fötter rullade vi nedåt och strax innan skymning kom vi fram till stigs ände och vägs början var där. Civilisation. Vi hade för bråttom. Vi var plötsligt hemma! 

PUTAO MED ANDRA ÖGON

När vi landat för tio dagars sedan hade vi sett byn som något utav ett råtthål, nu var det himmelriket. Den skumpiga färden från vägen från byn till lodgen kändes plötsligt bekväm. 

Vi blev välkomnade med en sval drink gjord på ananas och papaya, svepte den snabbt, och ja, ölen var redan på väg. Härföraren var nöjd, vi hade lyckats, alla var någotsånär välbehållna och toppen var nådd. Vi firade av men en god middag men orken till större fest tröt. 

Det skulle kräva flera dagars återhämtning innan vi kom in i party mode. En öl och GT var nog för de flesta. Men vi tog igen det i Yangoon…

Det som hade fäst sig mig vid var det vidsträckta landskapet som uppenbarat sig när ni kom över sluttningen på toppdagen, där skulle jag vilja vandra vidare. Bland sjöar och berg i stiglöst land. Ett vidsträckt, okänt Himalaya. Resan hade återigen bara börjat.

Nicke Sundström /Pathfinder Travels

Photocred: Nicke Sundström undantaget bilden på ormen.